Hipp hipp hurra – Umeå 400 år!

Förra veckan deltog jag i firandet av Umeås 400 år. Det bjöds på många riktigt fina musikaliska stunder, bland annat det mästerliga framförandet av Norrlandsoperan med Sofia Jannok och Katarina Barruk! 

En stad för människor, av människor:

Umeå fyllde i dagarna fyrahundra år, och självfallet deltog vi i firandet – en folkfest som uttrycker att Umeå är en stad människor trivs i och söker. Fyrahundra år är en respektingivande ålder, även om det knappast står sig mot Rom och Aten – vilka båda är närmare 3000 år, eller Aleppo och Damaskus, som närmar sig 8000-årsstrecket.

Millennieperspektiv fyller en med en känsla för den storslagenhet den mänskliga kreativiteten och sociala drivkraften för med sig – att miljontals individers arbete, fritidssysselsättningar, kulturella skapande och livsvilja skapar något som fortsätter leva bortom en enskild individs livstid.

De flesta europeiska städer har vuxit fram organiskt, över många generationer och genom människors självorganisering i gillen och sociala sammanslutningar. Den mörka medeltiden – med feodalism, livegenskap, inkvisition och rovriddare vilka både fyllde rollen av polis och organiserad kriminell verksamhet – var också en period då människor flydde till städer och tillsammans byggde upp levande samhällen, med parlament, stadslagar och folklig delaktighet. Självfallet var det inte samhällen som levde upp till dagens svenska normer gällande värdegrund och likabehandling – men poängen är att såväl medeltidens stadssamhällen som det svenska folkhemmet växte fram underifrån, ifrån människors frivilliga självorganisering.

Maktens historia handlar dock om en annan berättelse – om Stora, Visionära Ledare som bygger ståtliga monument över sin egen makt, och ofta “designar” helt nya huvudstäder, eller river och ombygger existerande. Från Ramses, Darius, Nero, Konstantin, Solkungen och Peter den Store – till moderna despoter som Hitler, Ceaucescu och Kadyrov – har auktoritära ledare, ofta till priset av tiotusentals människoliv, byggt monumentala skrytprojekt till sin egen ära och betalade med folkets guld, svett, tårar och blod. I den berättelsen reduceras människan ner till en del av en ansiktslös massa, som existerar för att förverkliga tyrannens vision.

Sådan är diktaturen. När folket inte har en röst kommer makthavarna att bygga städer och monument över sin egen storhet. De kommer bygga samhällen anpassade till maktens behov, ej människornas.

Umeå har framtiden med sig – jämlik, inkluderande och trivsam:

I Sverige har vi ett demokratiskt samhälle, men även här har ökad ojämlikhet lett till utanförskap och otrygghet. Umeå är på många sätt en unik stad i Sverige – i storleksordningen av många städer i söder har vi påfallande få problem, med en låg grad av segregation och utanförskap.

Jag tror – och det finns studier som stödjer min övertygelse – att sättet vi bygger våra städer påverkar människors trivsel och inkludering. Om vi bygger städer med segregerade miljonprograms- och villaområden skapar vi motsättningar mellan klasser och grupper i samhället.

I alla fall, Umeå har kommit ända hit, och vi ska fortsätta gå starkt i minst fyrahundra år till. Det kräver att vi tänker till och bygger det framtida Umeå utifrån de utmaningar vi ser i världen idag, med klimatfrågan som den stora katalysatorn för vår omställning. Denna omställning är dock något där vi alla måste vara med och bestämma. Det framtida Umeå ska byggas upp efter människans behov, och där ingår självklart idén om demokratisk delaktighet och mänskliga rättigheter. Visst, demokratin kan vara vildvuxen, rörig och ibland lämna oss hesa och frustrerade – men om alternativet är det tyranni NAC representerar vet jag om vad jag väljer, åtta dagar i veckan.

För att avsluta, grattis Umeå, du är en fantastisk stad med enorma möjligheter, förlagd i ett Norrland som växer med den gröna industriella revolutionen! Det finns inget vi inte kan göra tillsammans! Hipp hipp!