Valde vi rätt?
Tegnell och den svenska strategin har varit ett omdebatterat ämne såväl i Sverige som i utlandet. Antalet smittade och döda i synnerhet är långt högre än våra grannländer vilket kan tyckas ge kritikerna rätt. Men för det första är Covid-19 fortsatt i full spridning i vår omvärld vilket gör det klart för tidigt att dra någon slutsats. För det andra är det viktigt att bedöma strategin utefter dess huvudsakliga mål samtidigt som vi givetvis behöver fördjupa oss i varför så många avled i Sverige.
Italien och Spanien, mars 2020:
Spridningen i dessa länder pågår för fullt, sjukvården är överbelastad och dödstalen stiger okontrollerat. Sjukvårdspersonal insjuknar och omkommer, vänthallarna är överfulla och de läkare som finns kvar tvingas göra ett val som ingen läkare någonsin vill ställas inför – välja vilken av patienterna som ska få livsavgörande vård, på bekostnad av någon annan.
De viktigaste lärdomarna just där och då var följande:
- Sjukvården får under inga omständigheter överbelastas.
- Äldre löper avsevärd större risk att insjukna allvarligt och omkomma än unga.
I mars konstaterades att covid-19 spreds för fullt i Sverige. Full fokus låg då på att den svenska sjukvården under inga omständigheter får överbelastas. Och om än det stundtals var på gränsen så lyckades vi med detta mål. Vi planade ut kurvan för nyinsjuknade, vi införde begränsningar och vi förstärkte sjukvården. Kapaciteten för intensivvården utökades avsevärt och klarade det ökade antal i behov av intensivvård. Det blev aldrig som i Italien och Spanien där sjukvården överbelastades fullständigt, om än det i enstaka regioner var tufft. Ändå sköt dödstalen i höjden ganska snabbt, något annat hade gått riktigt snett.
Några månader senare börjar bilden klarna. Det var de äldre vi misslyckades med att skydda från att smittas. Även i Italien och Spanien dog många äldre, men anledningen till detta skiljer sig avsevärt från i Sverige. I Italien och Spanien bor de flesta äldre hemma och tas om hand av familjen. När smittan spreds i samhället insjuknade även de äldre. Den stora bristen där var tillgången till livräddande vård då sjukvården var fullständigt överbelastad. I Sverige däremot är äldreomsorgen samhällsstyrd med insatser under socialtjänstlagen – hemtjänst, ledsagning, omsorgsboende, etc. Det var där det brast ordentligt – 75 % av de avlidna var just äldre på omsorgsboende eller med stödinsatser. Vad var det som gick så fruktansvärt snett? Och varför var skillnaderna mellan hur olika kommuner klarade sig så enorm?
Varför klarade vi oss så mycket bättre i Västerbotten och Umeå?
Självklart hjälpte det oss att vi låg så långt geografiskt från Stockholm och andra mer tätbefolkade regioner i söder som först drabbades värst. Vi fick mer tid till att förbereda sjukvården och äldreomsorgen. Men det är definitivt inte den avgörande faktorn. För Umeå har klarat sig långt bättre än de flesta kommuner i vår storlek i Sverige. Umeå och Västerbotten har klarat sig otroligt bra och den som vill bortförklara det med vårt geografiska läge är naivt okunnig om alla andra viktiga och värdefulla faktorer som kom att få en avgörande betydelse för våra äldres hälsa.
Heltidsinförandet är inte den enda förklaringen till att vi i Umeå lyckades skydda våra äldre från att insjukna och avlida i covid-19. Äldreomsorgen var väl förberedd med skyddsutrustning, ordentliga hygienrutiner, ett eget covid-19 team och ett väl fungerande samarbete med såväl region som våra privata aktörer. Vi hade i Umeå ett ledarskap under Äldreomsorgsdirektören Pernilla Henriksson som i stundens allvar agerade föredömligt. Faktum är att alla våra ovärderliga medarbetare inom äldreomsorgen ska ha en stor eloge – så även äldre och anhöriga som bidrog till att upprätthålla säkerhetsrutinerna.
Men i vår framgång i att tackla covid-19 kan inte beskrivas utan att lyfta upp en reform som så ofta kritiserats men som nu visade sig vara en livräddare – heltidsinförandet.
Låt mig förklara varför den kom att spela en så viktig roll. Heltidsinförandet skedde inte smärtfritt och det var i synnerhet på olika omsorgsboenden med mindre brukarenheter – så som vår äldreomsorg – där problemen blev uppenbara. En enhet med exempelvis 10 brukare behövde ha bemanning dygnet runt alla dagar i veckan, med extra bemanning kring vissa tider på dygnet så som morgonen, vid måltider eller läggdags. Matematiken är enkel, med fler deltidsanställda för en enhet var det lättare att fördela personalen över veckan så att schemat stämde och mötte boendets arbetsbelastning, samtidigt som arbetstidslagens regler om dygns- eller veckovila inte bröts för någon av de anställda. Den flexibla modellen tillät några med heltid, några med deltid och ett antal timvikarier som kunde hoppa in.
När samma antal brukare i en enhet med samma behov av bemanning plötsligt enbart ska bemannas av ett färre antal personal men med heltid blir det ett saligt problem att få ihop alla arbetsscheman för såväl anställda som för förvaltningen. För att få pusslet att gå ihop och inte krocka med arbetstidslagen behöver fler anställas på heltid än vad som egentligen behövs. Den anställdes schema sprids ut till pass i tid och otid för att få pusslet att gå ihop. Kostnaderna ökar, befintlig personal får längre arbetsdagar med mer belastning och sjuktalen fortsätter att öka. Kritiken haglade – i synnerhet från alliansen.
Så kom Covid-19…
Vad var det sista man ville ha för att skydda de äldre? En massa olika personer som sprang in till de äldre med en uppenbar risk att bära med sig smittan. Och då visade sig heltidsinförandet vara avgörande! För när personalstyrkan var koncentrerad på ett färre antal väl utbildade och kompetenta heltidsanställda så var det mycket lättare att hålla bemanningen av varje enhet väl styrd till ett fåtal medarbetare.
Färre medarbetare där över 80 % har en heltidsanställning, där de anställda har en hög kompetens, där vi kunde undvika en massa springvikarier utan adekvat utbildning som i många andra större kommuner är en avgörande förklaring för varför vi klarade oss så bra. Dessutom är en stor del av omsorgen är under kommunal regi med färre men för den delen väldigt kompetenta privata aktörer. Det har gjort hela samordningen av äldreomsorgen avsevärt mycket mer effektiv – i synnerhet när det gäller tre viktiga aspekter:
- Säkerställ att hygienrutiner upprätthålls
- Säkerställ tillgången till skyddsutrustning för personal
- Säkerställ en god samverkan med regionens sjukvård
Resultatet hittills är väldigt tydligt. Vi har klarat oss betydligt bättre i Umeå än i de flesta andra kommunerna i vår storlek.
Framtiden för heltidsinförandet – arbetstidsförkortning!
Heltidsinförandet har sin grund i att anställda i Umeå kommun ska kunna ha en trygg grund att stå på. Och ska vi vara mån om våra ovärderliga medarbetare inom skola, omsorg, samhällsservice, fritids- och kulturverksamhet så är denna trygga anställningsgrund en viktig bas. Men inom omsorgsyrkena i synnerhet är arbetsbelastningen tuff och vi ser än idag oroväckande höga sjuktal. Vidare är det svårt att få till arbetsscheman som är hållbara för våra medarbetare. För oss i Miljöpartiet är därför nästa steg naturligt: Vi måste våga testa och finna de optimala modellerna med arbetstidsförkortning som skapar en långsiktigt hållbar arbetssituation för medarbetarna.
Senaste kommentarerna