I förra veckan skulle svårt ALS-sjuka Per Maritz ha dött, 64 år gammal. Men pandemin satte stopp för hans resa till Schweiz och dödshjälpsorganisationen Dignitas. Vid lunchtid i tisdags avslutade han istället sitt liv i sitt hem genom att dricka en dödlig dos starkt sömnmedel som han fått utskrivet av sin läkare. Läkaren är nu polisanmäld och kan förlora sin läkarlegitimation.

I Sverige är dödshjälp förbjudet, vare sig det är assisterad dödshjälp som i detta fall eller eutanasi som exempelvis Dignitas i Schweiz utför.

Miljöpartiet har länge varit ensamma om att driva frågan om att tillsätta en utredning om dödshjälp, för det är en svår fråga. Nu stödjer även Liberalerna detta, och några andra partier har börjat utreda detta internt i deras parti.

Det är ingen enkel fråga. Många avvägningar och förtydliganden behöver göras – såväl etiska som juridiska. Det känns därför helt rätt att utreda frågan ordentligt. 

Exemplet med ALS-sjuka Per är intressant. Just ALS är en fruktansvärd sjukdom med en plågsam nedbrytning av kroppen och en dödlig utgång. Jag har träffat flera personer med ALS som inspirerat mig något enormt i deras acceptans inför deras svåra läge, samtidigt som de fortsatt att kämpa så långt det går – tills livsklockan slutligen tickat sitt sista slag.

Det är definitivt inte alla med en så svår, obotlig och smärtsam sjukdom med dödlig utgång, som känner en vilja att avsluta sitt liv kontrollerat innan sjukdomen en dag till slut gör det. Men för dem som absolut vill detta finns idag endast alternativet med ett eget självmord, eller att boka in sig på en ”dödsklinik” utomlands.

Men det finns unika situationer och kontexter som är svåra. En dag fick jag se en dokumentär om en person i Sverige som grund av en olycka var gravt funktionsnedsatt – långt värre än jag. Ingen känsel eller rörelseförmåga från nacken och ner. Däremot medförde skadan svåra konstanta nervsmärtor. Efter flera år i livet var han fast besluten om att han nu ville avsluta det. Han förklarade i dokumentären hur han såg på det hela: En tacksamhet för de många goda år han haft i livet. Men det tillstånd som han nu permanent befann sig i var outhärdlig. Så det var dags att göra det som ändå förr eller senare skulle ske: Avsluta sitt liv. Han hade bokat in sig på en dödsklinik utomlands och man fick följa hans resa till slutskedet.

Just det där med att så innerligt vilja avsluta sitt liv men inte själv kunna utföra det på grund av att man rent fysiskt inte kan är ett svårt dilemma. Vem ska då utföra det? Anhöriga, läkare eller någon specialklinik?

En annan viktig aspekt rör just risken för att dödshjälp sker i en kontext där det råder minsta tvivel om att det faktiskt är individens högsta önskan. Att någon annans vilja kanske kan ha spelat en roll. Där är sådana situationer som till varje pris måste undvikas.

Även när det gäller läkarens etiska roll är det en svår fråga. En läkare ska rädda liv – så långt det går. Vem ska nu plötsligt vara beredd att medvetet avsluta det i förtid?

Jag har själv inte svar på dessa frågor. Just därför vill jag att de ska utredas. Vissa vill kategoriskt stänga dörren för att man ”tycker” att all dödshjälp är moraliskt fel – oavsett situation eller kontext. För mig känns ett sådant kategoriskt ställningstagande oetiskt och främmande.