Det finns ögonblick då vårt samhälle vaknar och förfäras av det som i övrigt pågår i det dolda. Dokumentären om Josefin Nilsson berörde och skakade om. Så även kampanjen Metoo. För en stund riktas strålkastarljuset mot de män som tar sig makt att med våld, trakasserier och hot förstöra livet för kvinnor i deras närhet. Det varar ett tag, men när stormen lagt sig och ljuset slocknat fortsätter våldet i det dolda.

I Sverige finns det c.a. 200 kvinnojourer som gör en nödvändig och beundransvärd insats för utsatta kvinnor. De flesta av dessa har skyddsboende som tar hand om kvinnor som levt i skräck och våld. Bara det borde väcka en varningsklocka. För hur kan det komma sig att vi i Sverige – ett av världens mest jämställda länder – har ett utbrett stödsystem för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer? För att vi har ett lika fullt utbrett behov med kvinnor som regelbundet utsätts för våld av deras män – runtom i hela Sverige.

Mörkertalet är stort och få vågar anmäla brott. Ändå visar brottsstatistiken på ett omfattande och grundläggande problem – mäns våld, hat, hot och sexuella övergrepp mot kvinnor.

Drygt 10 000 anmälda brott för misshandel mot kvinna i nära relation till offret (2017), c.a. 2 000 anmälda brott för grov kvinnofridskränkning (2017), c.a. 22 000 (!) anmälda sexualbrott varav 3 400 anmälda våldtäkter (2017). Utöver det ser vi att antalet polisanmälningar mot koppleri och människohandel för sexuella ändamål ökar och slår nytt rekord. Hedersrelaterat våld och förtryck har uppmärksammats rejält den senaste tiden – med all rätt då vi även här har ett allvarligt problem med ett högt mörkertal.

Dessutom har det grova näthatet mot kvinnor – i synnerhet i offentliga positioner uppmärksammats som ett omfattande problem.

Det finns bara en viktig sak som vi måste inse. Det handlar om män mitt ibland oss. De kan finnas på vår arbetsplats, i vår bekantskapskrets eller i vår släkt. Vi ser det bara inte. Det står liksom inte på pannan att ”jag slog min fru igår kväll” eller ”jag är en våldtäktsman”. Men ska vi någon gång komma till bukt med problemen så måste vi inse att ”den där sjuke mannen” som ertappas och döms för grova våldsbrott mot en kvinna allt som oftast har levt ett liv som en fullt vanlig man – mitt ibland oss.

Den där mannen som – när det väl uppdagas  – väcker känslor hos sin chockade omgivning. ”Men är det möjligt?” ”Han som var så trevlig, snäll”och så vidare.

Och tyvärr så händer det än idag att det är mannen som omgivningen väljer att tro på. Jag kommer aldrig glömma den innerliga ilska jag kände efter att ha sett UGs avsnitt om våldtäkterna i Bjästa. Men man får vara naiv om man tror att förnekelse och försvar av gärningsmannen är något som inte finns längre i Sverige.

Det finns så många bevis – nationellt som internationellt – på det strukturella problemet med mäns våld. För det är så enormt övervägande män som begår våldsbrott av olika slag.

Betyder det att vi män per automatik är våldsbenägna? Absolut inte, för de allra flesta män begår faktiskt aldrig våldsbrott. Men det finns ett strukturellt problem som behöver tacklas, och så länge vi inte inser att våra könsroller spelar roll så kan vi aldrig arbeta förebyggande. Det är det här vi behöver förstå: Hårdare straff, kamerabevakning eller fler poliser har en begränsad effekt så länge vi inte i övrigt i vårt samhälle arbetar på bred front – förebyggande, uppsökande, med ett strukturellt arbete för en förändring i samhället. Det strukturella arbetet måste samordnas på nationell nivå och genomsyra hela vårt samhälle.

Dessutom är det en sak som vi ofta glömmer bort: Vi män är också vinnare i ett jämställt samhälle. För samhällets rådande könsstrukturer har negativa konsekvenser även för män. Ska vi jobba för jämställdhet är det viktigt att vi tacklar alla ojämlikhetsproblem – även när det är män som drabbas negativt.

Kampen för jämställdhet – lokalt, nationellt och globalt är så oerhört viktig. För en ojämställd värld berör och drabbar så många människor. Den är ett hinder för mänsklighetens utveckling.

Därför är jag feminist.