I Sverige har vi ett system med nämndemän i våra domstolar som står för den folkliga representationen i vårt rättssystem. Det är historiskt naturligt i demokratier med en folklig representation i rättssystem, men hur ”folket” företräds sker på olika sätt i olika länder.

Den folkliga representationen är viktig, men varför ska det gå via partipolitiken?

I ett samhälle där allt färre engagerar sig partipolitiskt och där allt hårdare bedömningar från myndigheter och kommunala förvaltningar leder till rättstvister mellan invånare och offentliga förvaltningar ser jag uppenbara risker med vårt system.

I Sverige är det partierna i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige som föreslår kandidater och väljer dessa. Förr, när många i samhället var engagerade partipolitiskt, fanns en samhällelig bredd i partierna som kunde motivera för den folkliga representationen. Men under decennier har allt färre valt att engagera sig partipolitiskt. Om än man nu kan kandidera till nämndeman även om man inte är medlem i ett parti så måste det fortfarande gå via ett parti som då föreslår en som kandidat. En snårig väg som få väljer.

Det är i synnerhet i tvister mellan myndigheter och invånare som frågan om folklig representation och opartiskhet ställs på sin spets. Ett tydligt exempel är Försäkringskassan som från 2006 och framåt fått tydliga direktiv från politiken om att begränsa kostnadsutvecklingen inom bland annat personlig assistans och sjukförsäkring. Myndigheten gjorde vad politiken bett dem om och har sedan dess successivt skärpt bedömningskraven vilket medfört att allt fler förlorat rätten till personlig assistans eller sjukersättning. Individernas enda möjlighet att få rätt var genom att överklaga besluten som då gick till Förvaltningsrätten.

Antalet överklagan har successivt ökat markant, men det är nästan alltid myndigheten som går ut som vinnare. Endast i 15 % av fallen dömer domstolarna till förmån för individen mot myndigheten. Det går självklart att resonera att det beror på att myndigheterna vet vad de gör. Samtidigt är det inte så enkelt, för exempelvis Försäkringskassan som allt oftare hamnar i rätten har ett väl uppbyggt system med erfarna jurister vilket är en rejäl kostnad som alla individer inte har möjlighet till för att kunna försvara sig i rätten. Dessutom, om politiker stiftar lagar och ger direktiv till myndigheter så blir det märkligt när sedan politiskt tillsatta nämndemän ska bedöma om myndigheten eller individen har rätt. Då måste vi våga ställa oss den viktiga frågan: Är vårt system rättssäkert? Är vi alla lika inför lagen?

När det gäller migrationsfrågor blir det än mer relevant att fråga sig om vi verkligen är lika inför lagen. I en omfattande utredning av Migrationsverket konstaterade man att man funnit brister i 50 % av asylprocesserna. Ändå dömer Migrationsdomstolarna i 88-94 % av fallen till förmån för Migrationsverket. Variationen är i sig märklig och beror på vilken Migrationsdomstol ärendet kommer upp i. I Göteborg ändrades 12 % av besluten till förmån för individen mot Migrationsverket, i Stockholm endast 6 %. Dessutom har man i migrationsprocesser kapat bort en instans – den som motsvarar Kammarrätten. Då återstår bara Migrationsöverdomstolen som endast i ett ytterst fåtal ärenden beslutar att ta upp ärenden för prövning. Det innebär därmed att frågan om vi alla är lika inför lagen när vi ställs i rätten mot en myndighet blir än mer relevant. (Migrationsdomstolar är identiska med Förvaltningsrätter i deras sammansättning, med en domare och tre politiskt tillsatta nämndemän).

Hela processen har fått mycket kritik från olika håll, bland annat i avhandlingen In court we trust. Det finns mycket att säga om processen och jag tycker att Nanna Töcksberg Zelanos debattartikel, ”Rättsäkerheten bara en kuliss på Migrationsverket” väl sammanfattar bristerna i Migrationsprocessen.

Den folkliga representationen är oerhört viktig att värna! Däremot känns vårt system med partipolitiskt tillsatta nämndemän förlegat – i synnerhet när så få av våra invånare är medlemmar i ett parti.

Det skulle vara på sin plats att utreda vårt rättssystem och se hur andra länder säkerställt den folkliga representationen. Till exempel används jurysystem i ett flertal länder där juryn består av en proportionell representation av befolkningen, lokalt eller regionalt. En modell som oftast används för att välja ut juryn är som följer: De är slumpvis utvalda (dock sammanhängande finns en struktur för att sammansättningen är proportionell) och de som väljs ut har en skyldighet att delta. Men antalet och deras befogenhet varierar. Det är dock viktigt att göra en ordentlig analys av vår omvärld för att finna det system som är mest lämpligt, demokratiskt och rättssäkert för oss.

Avslutningsvis: Miljöpartiet har valt sedan tidigare att ge personer utan partipolitisk tillhörighet möjlighet att via oss kunna bli nämndemän. 2019 valde vi i Umeå på ett medlemsmöte de fyra personer som skulle bli nämndemänskandidater för oss. En av dessa är en kvinna som skrev till oss, som inte är med i Miljöpartiet eller något annat parti och som gärna vill förbli partipolitiskt obunden. Hon ville bli nämndeman och valberedningen gick igenom hennes ansökan för att sedan föreslå henne till nämndeman. På mötet valdes hon vilket för mig personligen känns väldigt glädjande.