Det är väldigt påtagligt att tiden krymper på alla håll. Igår kväll påmindes jag vid 23.30-tiden (när Seinfeldt började) om att gårdagen varit på tok för kort. Sedan väckarklockan ringt kl 04.32 hade jag bara hunnit med ca 85% av vad jag borde ha hunnit. Andra varvet på lackeringen av den nya vägskylten till Nyåker samt redigeringen av det som hamnat i filmkameran under kvällens älgspaning hanns inte med. Överhuvudtaget är dagarna aldeles för korta nuförtiden, trots att dagsljuset aldrig lämnar oss. Ibland tror jag att det är åldern som spelar mig ett spratt; att jag arbetar långsammare nu än tidigare. Förklaringen är naturligtvis att i takt med stigande ålder avtar arbetstakten (med multiplicerad hastighet). Min självbevarelsedrift gör dock att jag försöker lägga åldersnojan åt sidan och jobba på trots den tilltagande motviden. Jag hoppas nämligen att min tjurskalle även fortsättningsvis kommer att förklara tidsbristen med att den kosmiska tiden har kommit i olag och rusar obehindrat.
En annan förklaring till att tiden känns snäv är politiskt betingad. Den empatibefriade allianspolitiken som sjösattes efter valet 2006 har ibland fått mig att bli avundsjuk på nära och kära som hann gå bort före denna stalinisering av rikspolitiken. Det programmatiska utauktioneradet av den generella välfärden har gjort livsklimatet i vårt landet betydligt svalare nu när den stalinistiska doktrinen Arbetslinjen slagit till med full kraft. I den beskrivs ickearbetande människor som paria och eftersom jag snart är pensionär och kommer att tillhöra denna kategori ser inte framtiden lika ljus ut för mig och mina generationskamrater som den varit för vår föräldrageneration. 
Gomorron!