Förr i tiden – när alla oavsett handikapp och sämre förutsättningar till ett fullödigt liv tvingades leva kvar hemma – myntades uttryck som fortfarande lever kvar i bygderna. När vi var på väg hem efter en tripp till Norge häromdagen och hade besökt en mycket speciell man som sålde rökt fisk och tunnbröd i sitt hem, sa min medresenär plötsligt "Här var det då alla olikheter". När jag skrattande frågade vad hon menade berättade hon om en ung kvinna som var inhyrd hos en familj ner-i-byn (Brattsbacka). Denna unga dam var lite "mindre för sig" och kunde ibland uttrycka sig minst sagt underligt. Efter att ha varit på besök "upp-i-byn" och tillfrågats om vad hon tyckte om dessa människor fräste hon föraktfullt:
– Ja, i’denna öppe är’e då alla olikheter!
Förmodligen hade hon av någon anledning känt sig kränkt av folk som uttryckt sig nedsättande om henne och ville ge igen.
Gammelfarmor i huset berättade ofta om de olika personligheter som tidigare levt i byn och när det gäller den tidigare omnämnda kvinnan hade hon ytterligare en anokdot som man kan höra än idag. Kvinnan ifråga hade aldrig fått smaka på den nya drycken "lemonad". När hon på en logdans upptäckte att denna förfriskning såldes låtsades hon svimma. Avsikten var naturligtvis att hon skulle få en slurk lemonad för att kvickna till. När så en man ropade "Vatten, vatten, vatten" till de omgivande människorna kunde kvinnan inte bärga sig utan ropade:
– Nej, lemonaad, lemonaad, lemonaad!
Gonatt!