Förklaringen till att alla bilfronter verkar vara stöpta i samma form måste vara den internationaliserade designutbildningen. I takt med att världen krymper via internet, snabba transporter samt utbredningen av det imperialistiska engelska språket krymper även vårt formspråk. Allmänt rådande trender vad gäller funktion och ekonomi bestämmer hur bilar ska se ut och det är väl i bilindustrin som i alla andra verksamheter räknenissarnas ord som i slutändan väger tyngre än eventuella uppstickare bland formgivarna.
Suck!
Så skulle man kunna beskriva den situation jag hamnade i när jag skulle ta min nyinköpta sågsvans i bruk. Den gick inte att använda, åtminstone inte till att kapa en planka med. Sågens tänder var nämligen inte skränkta varför sågbladet omedelbart fastnade i skäret. Ett halvfabrikat således, som skulle ha krävt att jag – som själv var ordentligt kränkt – ägnat mig åt en timmes skränkande behandling av sågeländet.
Min strävan har hela livet varit att få det bättre och bättre dag för dag. Man vill naturligtvis inte att morgondagen ska bli sämre, eller hur? Och livet har hela tiden utvecklats till det bättre (med ett och annat bakslag förstås). För även om man tittar i backspelen så har en del av bakslagen till slut varit utvecklande och därmed positiva för kommande dagar.
Nu när ett nästan 50-årigt arbetsliv framgångsrikt avvecklats är min tillvaro som allra bäst. Den personliga ansvarsbiten är minimerad till att gälla enbart min egen välmåga och jag kan ärligt säga att det är också det enda jag odlar just nu. När jag inte sitter på traktorn, åkgräsklipparen, skotern, inte jagar, skriver, äter, fikar eller bara funderar strövar jag omkring på den 1,42 miljoner kvadratmeter stora "tomten" och fotograferar. Så släng er i väggen Kamprad, Carlos Slim, Gates och allt vad ni heter, det här kan inte köpas för alla pengar i världen!
P.S. Denna osvenska (positiva) blogg är faktiskt skriven av en invandrare. Jag har nämligen hittat "den felande länken", en anfader som flyttade till Sverige från Vallonien år 1621…
Gomorron!
Joar Tiberg skriver i dagens Aftonbladet om den iskalle mannen i Vita Huset. Mannen som varje tisdag sitter i "avrättningsmöten" och godkänner avrättandet av människor i främmande världsdelar. Med flygande mekaniska prickskyttar (s.k. drönare) avrättar Vita husets terrorgrupp människor som av någon anledning har misshagat västliga intressen och i synnerhet förstås USAs. Ett exempel på hur det kan se ut på mötena är den situation Amy Davidson från tidningen The New Yorker beskriver: "där sitter presidenten, sveper över porträttbilder – en somalisk man, en sjuttonårig flicka, en amerikansk medborgare – och beslutar vem som ska avrättas". Språket som talas i denna liberala elit är "Orwellskt", till exempel kallas dödandet av en enskild person för "personality strike" och när missilen ska träffa en grupp människor är det en "signature strike". Detta fikonspråk är på väg att förändra vår bild av världen och får denna amerikanska administration gå på i ullstrumporna som den gjort hittills kommer följdaktligen vår värld att förändras i diktatorisk riktning. Sist men inte minst vill jag också påminna om att den amerikanska rustningsindustrins favoritkandidat till presidentposten inte var – som vi i Sverige kanske trott – Mitt Romney, utan just Barack Obama. Hans kampanj kostade cirka ettusen miljarder dollar, men grabbatagen i industrins kassakista "payed off in the end".
Men vi andra borde vara rädda…
Den försiktiga novembersolen strålar in genom persiennen i köksfönstret. En infödd västerbottning hade instinktivt vridit ned lamellerna och stänga ute det skarpa morgonljuset. Erfarenhetsmässigt vet jag nämligen att infödingarna här uppe vill ha ett halvskumt ljus inomhus och därför skys det klara ljuset.
Jag fortsätter dock envist att vara den rumpmas jag är född till och låter ljuset strömma in till min frusna främlingssjäl.
Gomorron!
Man kan då inte klaga på den "folkliga" bredden i riksdagen. Dessvärre sänder det som hänt ett rysansvärt eko från 1930-talets Tyskland, då buset gick ihop med högern och vann riksdagsvalet 1933. Resten är en historia som inte får upprepas…
Kent Ekeroth, en av de mest tongivande rasisterna i Sverigedemokraterna dokumenterade bråket mellan Soran Ismail, Anna Östrand och riksdagsmannen Erik Almqvist. När var förra gången man hörde talas om lika korkat dokumenterande? Jo, det var ju när SDs föregångare – de tyska nazisterna – noggrannt dokumenterade sina avskyvärda brott mot främlingar på 1930-talet. De förstod inte heller att de gjorde någt fel. Den rasistiska jargongen inom Sverigedemokraterna är tydligen så ingrodd i partiet att Ekeroth inte förstod bättre än att ta fram kameran. Förmodligen tyckte han att kollegernas utbrott enbart var häftigt. Det påstås pågå en rensningsaktion i detta parti just nu, men tydligen rensar man inte från toppen utan nöjer sig med bottenskrapet…
efter morgondagen. Tidigare har jag inte kunnat identifiera denna längtanskänsla, men under många och långa (ljudlösa) reklamavbrott i TVn kommer jag allt oftare på mig med att tänka på vad nästa dag kommer att erbjuda. Om jag tänker efter har det alltid varit så; jag har alltid sett morgondagen i ett ljust skimmer – helt enkelt som ett oskrivet vitt blad. Tidigare har det varit mitt fantastiska jobb som fyllt dagarna med tillfredsställelse, nu är det de verksamheter som fått stå tillbaka för de långa arbetsdagarna. Det är endast trista konventioner som får mig att återgå till sänghalmen efter tidiga morgonbesök på toan. Men säg ingenting, för jag är ganska säker på att jag med detta beteende bryter mot någon paragraf i Jantes lag.
Gonatt!
Bakgrund: Arbetat som typograf sedan 1968. Började på de två ortstidningarna i Umeå och efter denna sejour på drygt tio år har det blivit jobb både på reklambyrå och i egna enmansföretag. Avslutade min yrkeskarriär på Umeå universitets reklambyrå Print & Media.
.jpg)
Senaste kommentarerna