Ett liv till, tack!

Det känns inte helt rätt att tvingas lägga ned verksamheten i ett läge när man insett att detta liv endast gett rudimentära kunskaper om livet på vår planet. Den samlade mängden iakttagelser som jag gjort under årens lopp framstår i dagsläget som en hyfsat bra bas att stå på i en kommande tillvaro. Det lär finnas en sanning som säger ungefär ”ju mer du lär dig, desto mindre tycker du dig veta”. Där någonstans ligger pudelns kärna. Reflektionen över hur livet kan gestaltas för oss överåriga har nästan blivit övertydlig för mig denna höst. Sedan jag pensionerades har jag ägnat mycket tid till promenader i obanad terräng och insett att varje liten växtdel eller insekt som jag ser, död eller levande har sin egen historia. Celler har delats varvid rötter och embryon utvecklats, livscykler varierande från endast någon dag till flera hundra år har tillryggalagts. Den lilla kvist jag förstrött sparkar iväg kan ha suttit högt uppe i en gammal tall redan långt innan jag föddes, den olycksaliga myra jag lemlästar med ett fottramp kanske klev ut i dagsljuset för första gången just denna dag. Jag skulle vilja lära mig så mycket om livsbetingelser jag tidigare aldrig reflekterat över. Men tyvärr krymper nu snabbt den skara av hjärnceller som skulle kunna möjliggöra någon ytterligare kunskapsinhämtning.
Slutligen så tror jag ibland på reinkarnation. Vad som får mig att tveka är den stora osäkerhetsfaktorn, man vill ju om möjligt kunna tillgodogöra sig de basala färdigheter man trots allt lyckats förvärva i en tidigare existens…
Gonatt!