Eeva Kilpi

Vet inte om jag har rätt att kopiera såhär, men ibland kan jag inte hejda mig. Vill så gärna delge dig en tänkvärd vinkling av skapelseberättelsen. Författad av en av mina favoriter Eeva Kilpi.

När Gud på den sjätte dagen skapade människan,
var han så totalt utmattad
att stoftet inte fick liv i hans händer
som när han i sin krafts dagar
skapade ljuset, växterna och djuren.
Han fick lov att ge leran konstgjord andning
innan den började pusta någorluna
och det blev aldrig någon ordentlig skapelse av,
ingenting självklart och starkt
som växterna och djuren.
Gud var mycket missnöjd med sig själv,
och för att straffa sig för sin oförmåga
kallade han denna sista skapelse sin avbild.
Så vanskapt är jag i själva verket, sa han för sig själv.
Och han var tvungen att gå till vila.

Dikten är tolkad från finska av Kerstin Holm-Lindqvist

Gomorron!