Mognad eller resignation?

Jag älskar de små gröna primörer som vårvärmen lockat upp ur gammfönnan. Om det är växterna jag älskar eller om är upptäckten av att jag hyser så stor kärlek till den årligen återkommande årstiden ”Vår” kan jag däremot inte säga. Är det inte fantastiskt att vi en gång varje år får uppleva denna årstids mirakulösa förvandlingsnummer?
Många naturintresserade människor vill gärna upptäcka nya och sällsynta växter eller något sjusärdeles sällsynt djur för att deras dag i naturen ska vara komplett. Men riskerar inte sådana ambitioner att förta glädjen av det som vi alltid omges med? Den rara växt som man lyckas upptäcka har förmodligen bara hamnat på sin nya växtplats av en tillfällighet och den förbiflygande fågeln har för det mesta målet inställd på en plats långt i fjärran. Med detta sagt tycker jag kanske att min nuvarande attityd till naturen tyder på en viss mognad och inte på resignation. För nyfikenheten har jag i behåll men den är inte inriktad på sensationer som den gjort tidigare i livet. Nu räcker det med några gröna strån som sträcker sig upp genom förra årets gamla gräs för att jag ska gå i spinn.
När jag minns de vårdagar när min mamma satte mig på cykelns pakethållare och vi åkte från Forsbacka till ängarna i Överhärde kan jag känna igen samma förtjusning över det lilla i naturen som jag nu känner. Cirkeln sluten och nu vet jag att jag kan ägna resten av mitt liv åt att njuta av det bestående i naturen och sedan bara knyta ihop min omfångsrika ”säck”.

grönblomma_IMG_6249

krokus_IMG_6169

grönblomma_IMG_6271

krokus_P1070753

 

överhärde_P1070774

Pä en våräng i Överhärde 1952.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.