Gud vad jag är less på alla dessa författare, regissörer, musiker och kockar som gästar förmiddagens TV-program. Praktiskt taget hela Nyhetsmorgon och det efterföljande Malou bygger på att ”personligheter” oblygt säljer sina nyproducerade alster. Och slår man över på Ettan får man sig till livs samma personer som kör samma säljsnack, men där avbryts förstås inte programmet av de betalande annonsörer som utgör stommen i Fyrans morgon-TV. Jag tycker man gör det alltför enkelt för sig när man bara plockar gäster ur förlagens topplistor och det skulle vara mycket befriande om man någon gång tog egna initiativ och presenterade personer av andra skäl än att de är storsäljare i bokhandeln.
Det sades ju en gång i tiden att om Sveriges Television bara blev av med monopolet på TV-sändningar skulle det medföra en mycket större mångfald i etern. Så blev det väl kanske också under de första stapplande åren men nu är all dynga återigen streamlinad och någon verklig mångfald står tyvärr inte att finna nu heller, åtminstone inte bland de tongivande kanalerna. Och när man äntligen skapar så kallade kulturmagasin, vad hittar man där? Jo återigen samma personligheter, med den skillnaden att de får några extra minuter på sig för att sälja in sina alster. Någon verklig kritik av produkterna orkas inte med utan tittarna får återigen nöja sig med att lyssna till under vilka omständigheter den aktuella produkten tagits fram.
Brisk morgon
Ett tunt snötäcke har under natten lagt sig över den nykläckta tussilagon.
Morgondimma
Jag kunde inte låta bli att gå upp i ottan och föreviga detta magiska sceneri.
Spåret
Spåren på det smältande snötäcket påminner om senvinterns aktiviteter.
Cirkeln är sluten
När jag i slutet av 1960-talet stod vid min kast på typografskolan i Skellefteå såg jag fram emot ett yrkesliv i blyets tecken. Tänk så fel jag hade! Tio år senare hade fotosättare ersatt blysättningen och typografyrket var förvandlat till ett klippochklistrajobb. Under de tio år som följde efter typografskolan hann jag dock lära mig både tidningsombrytning och sättmaskin på tidningarna i Umeå. Datoriseringen var mycket omvälvande för branschen och medförde stor frustration bland de stolta yrkesmän som under många år arbetat som typografer. Jag har dock blivit vid min läst och lyckats klamra mig fast i resterna av typografyrket. Till exempel var jag med och startade det första fotosätteriet norr om Dalälven. Efter det har jag arbetat med allt som rör så kallad prepress, till exempel annonstidningar, böcker, broschyrer, avhandlingar, presentationer, affärstryck och hemsidor.
I mitten av 1990-talet tillhörde jag den entusiastiska skara pionjärer som med hjälp av html-kodning tog fram de allra första hemsidorna åt företag och institutioner i närområdet. Nu är dock cirkeln sluten och jag har tack vare min trofasta koppling till bokstäverna aldrig varit ofrivilligt arbetslös och före pensioneringen var jag förutseende nog att skaffa en handöverfräs. Den använder jag numera som ett terapeutiskt verktyg när jag karvar ut bokstäver i plankor från träd ur den egna skogen.
Så här såg den blykast ut som vi använde på typografskolen. Varje fredag fick vi till uppgift att sätta så många felfria rader som möjligt tillsammans med en lärare som gick runt oss elever med ett tidtagarur i näven. Tufft men lärorikt.
Döm om min förvåning när jag hos min första arbetsgivare konfronterades med en sån här tingest – en sättmaskin. Lärlingstiden för att bli maskinsättare var fyra år på den tiden (1970-talet) men eftersom jag ”gått skolan” fick jag göra mitt kunskapstest redan efter något år och fick därigenom full lön (till de äldre typografernas förtrytelse).
Så här kunde en fotosättare se ut när det begav sig. Den lilla skärmen användes enbart för att visa de koder som användes för att styra utseendet på den text och de eventuella linjer som skulle fotosättas på papper.
En av de första persondatorer som användes yrkesmässigt för mediaframställning var Macintosh SE. Man kunde dock fortfarande inte använda datorer för att formge trycksaker…
…vilket blev nästa steg i utvecklingen. Så här såg min arbetsstation ut när jag avslutade mitt yrkesliv.
Gonatt!
En underbar skapelse!
Visst är tussilagon helt underbar! Både som blomma och som vårlig förelöpare.
Sysslolös selfie
En lördag i lathetens tecken. Men – något måste man ju ändå göra och den här gången blev det en ”förädling” av de selfiesar jag hittade i mobilen. Håll till godo!
Och – glöm inte Selfridges ikväll…
Moment tjugotvå
Myndigheter och vårdinrättningar har under senare år tagit sig före att placera sin roll före sina uppdragsgivare, dvs oss medborgare. När man försöker ta kontakt med dessa storheter får man numera alltid svar av en spökröst som talar om för en att nu är det den uppringde som håller i taktpinnen. Man blir placerad i en telefonlista och rings upp vid en viss tid. De flesta tycker kanske att det är helt OK även om det är inte alltid passar ens egen kalender. Att omedelbart få kontakt med till exempel en vårdinrättning är hart när omöjligt. Ett exempel är morgonens försök att delge NUS feedback på min nya CPAP. ”Det finns tyvärr inga lediga telefontider tillgängliga för tillfället” blev det lakoniska svaret på mitt anrop till Andningsenheten. Visserligen är det påsklov den här veckan men alla ”telefontider” kan väl inte ha fått ledigt. Jag skickade iallafall ett mejl för att försöka reducera min tillfälliga frustration:
Hej!
Jag har nyligen bytt CPAP-enhet och konstaterat att den medfört förändringar i min sömnstruktur. Tyvärr har NUS personal inklusive Andningsenheten gjort sig oanträffbara vilket innebär att jag inte kan kommunicera mina iakttagelser till personal på avdelningen. När jag ringer säger rösten ”tyvärr finns inga uppringningstider tillgängliga”. Men nu är det så här – nämligen tvärtom – patienten (dvs jag) har bara den här tiden att ägna åt feedback till min vårdnadshavare. Alltså Moment 22…
//Pär
Gomorron!
Google works in mysterious ways
För en stund sedan googlade jag på ”armeringsjärn” och naturligtvis dök de välkända leverantörerna upp på skärmen. Firmor som flimrade upp var XL Bygg och Bygghemma och efter en stunds penetrerande bland olika företag satte jag både dator och mig själv i vila och tog mig en kopp kaffe. Döm om min förvåning när jag nu återvänt till dataskärmen och hittar en annons från just Bygghemma på min facebooksida samt XL Bygg på aftonbladet.se. Var ska detta sluta när giganterna på nätet har sådan koll på vad vi kan tänkas vilja köpa? Säljmetoderna har nu förfinats till den grad att man måste tänka sig för vad man kollar efter på nätet. Det om något borde i den bästa av världar innebära att det skapas nya sökmedier som fokuserar mer på användaren än på krämarna…
P.S. Detta stod att läsa i tisdagens VK.
Steglängd
Jag har ibland tagit mig före att promenera korta bitar längs järnvägen. Dessa promenader har dock inte blivit så långa på grund av att jag tvingats ta alltför korta steg. Men nu har något hänt, längden mellan slipersarna känns numera väl anpassade för mina steg. Med åldern har tydligen steglängden avkortats med någon decimeter och därmed anpassats till de villkor som gäller för järnvägspromenader. Däremot har både syn och hörsel tagit stryk av tilltagande ålder så det har såattsäga jämnat ut sig. Att promenera längs järnvägen kommer därför aldrig att bli min Cup of tea och det är också så det ska vara. Alltså back to Square One!
Gomorron!
Senaste kommentarerna