Ljuset!

Det ljuusnar! Ja, så känns det iallafall idag när jag tittar ut genom fönstret. Det har nu gått 14 dagar sedan ljuset vände, så skyarna kan knappast vara så mycket ljusare, men det känns ändå som om ljuset har återvänt. Förkylningen har inte släppt och inget annat positivt har heller förändrats här hemma så vad är det som får mig att så intensivt känna det nya ljuset? Situationen ute i världen får heller inte sinnena att lätta, så vad är det?
Kanske är det ändå så att livet präglats av nyårets förhoppningar om att tillvaron ska bli en aning ljusare än den varit under det år som förflutit. För mig som är skrockfull in i märgen innebär ett nytt år även att ett blankt papper ska börja fyllas med innehåll. Jag planerar nämligen aldrig för en morgondag som jag inte är säker på att få uppleva. Att till exempel köpa en resa ett halvår i förväg är för mig otänkbart. Så har mitt liv varit under nästan 50 års yrkesliv och det har ju gått någotsånär.
Nu är jag dock pensionär och då gläds man över att varje morgon vakna upp, ta en titt ut genom fönstret och låta väder och vind bestämma hur den kommande dagen ska se ut. Varje morgondag har nya förutsättningar och det är nog mitt livselixir.
Gomorron!