Den svenska modellen i Skansnäs

”- Det blir väldigt långt för, för Posten att köra varje dag med, med, med sina bilar. Det blir väldigt dyrt och jag tycker faktiskt det kan vara rimligt att ha det på det sättet, även om jag förstår att det blir väldigt jobbigt för, för en del människor.”
Ovanstående kursivering är ett citat från miljöpartisten Peter Eriksson, som i Nyhetsmorgon kommenterade det faktum att medborgarna i Skansnäs, Sorsele har ca 2 mil till sina postlådor. Den genomsnittliga stockholmaren har fem meter till brevlådan. De boende i Skansnäs och Stockholm lyder under samma skattelagar, man kan inte ens tillnärmelsevis tillgodoräkna sig en likvärdig samhällsservice. De sju invånarna i Skansnäs måste nu bekosta sin egen postgång, dvs åka 2×2 mil i sina (mer eller mindre miljöpåverkande) fordon för att komma åt sin post. Enligt miljöpartisten Eriksson är det för dyrt att åka dit med Postens bil, men vad är det som säger att det blir billigare för samhället om sju personer färdas de två milen till sina respektive postlådor?
En gång i tiden proklamerades högtidligt att vi ska bygga ett samhälle i Sverige där alla medborgare har samma möjligheter till ett rikt liv oavsett var vi bor eller vilket liv vi valt att leva. Det var en del av ”Den svenska modellen”. Det var då det. Vad som återstår av denna ståtliga proklamation är endast ett ständigt orerande från hela det svenska politiska spektrat om vilken vikt de lägger vid att vidmakthålla den epokgörande tesen. Verkligheten ser nämligen helt annorlunda ut. Sverige rusar nu snabbt tillbaka mot Ruta Ett. Om detta fortsätter (och eskalerar med en högerregering 2018) kommer människorna att tvingas fylka sig i och omkring högprioriterade ”öar” i landets välmående kustområden för att politikerkadern i Stockholm ska betrakta dem som likvärdiga medborgare. Fallet med Skansnäs får en att tänka i termer av tvångsmetoder…
Gomorron!