Varför är det så att man kan träffa en person dagligen i åratal; på bussen, tåget, mataffären eller i bostadsområdet och enbart nicka igenkännande utan att en gång hälsa ordentligt för att sedan när man träffs i någon annan situation någon annanstans plötsligt blir väldigt tjenis. På Alvik, Arlanda eller överhuvudtaget i Sverige hälsar man på ett naturligt sätt på en sådan bekant och byter kanske t.o.m. några ord med varandra. Och ju längre bort man befinner sig från hemmiljön desto varmare blir ett överraskande möte. Skulle tro att om jag mötte en sådan bekantskap i Sydamerika eller Kina skulle jag förmodligen kasta mig i min flyktiga bekantskaps armar – och komma undan med det…