Bought – and paid for! lyder ett bekant slagord i det engelska språket. Och visst är det OK att den som betalar för något även ska ha förfoganderätten till sin egendom. Men – sedan valet 2006 har äganderätten i Sverige stärkts på ett oroväckande sätt. Samtidigt kan det se det ut som en tanke att skatterna sänkts. Den skiktning av samhället i rika och fattiga som detta medfört har fått oanade konsekvenser. Ett exempel är bfr Irrblossets hävdande av sitt terrirorium på Tomtebo. En annan är kravet på att allemansrätten ska inskränkas till förmån för markägarna. Ett tredje är försöken att utrota kungsörnen till förmån för bl.a. jägare och boskapsägare.
Så varför inte även differentiera förfoganderätten till allt som finansieras av skattemedel? Hur svårt kan det vara att lägga in varje medborgares skatteinbetalning i ett Medborgarkort? Kortläsare vid in- och utfart till E4-an och andra statliga vägar, avgift för tillträde till mark ägd av kommuner och stat (Sveaskog) osv. Installation av läsare är en engångskostnad som kan avräknas när man löser ut kortet. Nolltaxerare göre sig dock icke besvär… Systemet skulle därmed vara en pedagogisk milsten i framtidens nyliberala Sverige. Vi skulle nämligen tvingas att omsorgsfullt planera hela vår tillvaro med allt vad det innebär. Man vill ju inte att ens eventuella ambulansfärd slutar vid E4-rondellen på Rövika för att man har räknat fel och det är slut på kortet. 😉
Gomorron!