Igår när jag satt i ett av Umeås caféfönster och slötittade på de människor som passerade slog det mig att var tionde röstberättigad person på gatan utanför kommer att rösta på ett nyfascistiskt parti i höstens svenska val. Var tionde! Jag har alltid älskat vistas på städernas rastplatser, men detta konstaterande gjorde mig plötsligt lätt illamående och det kommer att dröja innan den rätta flanörskänslan infinner sig igen. Det faktum att stora delar av det svenska folket är rasistiskt har tidigare bara varit dolt under politisk kosmetika. Tyvärr blev det slutligen nazistiska celler som drog egna slutsatser av denna kunskap och erbjöds nya möjligheter till att vinna politiskt inflytande, och i ett grisblink var tyvärr ett nytt politiskt missnöjesparti bildat. Basen till det nya partiet fanns nämligen redan i det myller av de gamla och nya nazistiska rörelser som under årtionden dväljts på demokratins bakgårdar. Det nya partiet fick dessutom bästa tänkbara draghjälp av det nya politiska landskap som öppnade sig i Sverige efter högerns valseger 2006. Klyftorna mellan människor med olika förutsättningar har ökat dramatiskt under senare år och missnöjet som frodas bland samhällets förlorare blev slutligen oemotståndligt att kanalisera för de fascistiska rörelserna.
Men det är inte för egen del jag mår illa över samhällsutvecklingen. Det är mina barn och barnbarn som kommer att få ta fighten med den organiserade ondskan. För egen del kan jag skatta mig lycklig över att ha fått leva i mer än sextio av mina sextiosex år i vad jag hela tiden trott vara världens mest toleranta land.

Gomorron!