I juli förra året fick jag en vacker gloxinia på min födelsedag. Den stod i full blom ända fram till årsskiftet då sista blomman gick till hävderna. Den livskraftiga växten stod tack vare sin väl dokumenterade blomningsförmåga därför i fokus härom veckan när det var dags att sätta om husets krukväxter. Och gott sa’n, ur den lilla knölen har en söt liten gloxiniababy fötts! Det ska bli spännande att se hur den lilla utvecklas fram till kommande milstolpar i livet.
Närmare sytning av en liten ättelägg än så kommer jag förmodligen inte då min älskade livskamrats menopaus för länge sedan förpassat vår reproduktiva källa till de sälla jaktmarkerna…
Gomorron!
Etikett: fokus
Inspektionsrunda med förhinder…
Olika fokus…
Förutom typsnitt är det egentligen ingenting jag har koll på. Men nu har ett nytt fokus börjat ta form. När jag sitter i kökssoffan och hör en bil som just ska till att passera på landsvägen nedanför huset vänder jag snabbt på mig, tittar ut och kollar vem som åker förbi. Jag har efter att bara ha varit pensionerad i en vecka blivit riktigt duktig på att identifiera personerna via färg och form på bilarna.
Denna reflexion gjorde jag i morse när ett för mig okänt fågelläte ljöd uppifrån skogen. En ornitolog hade med säkerhet identifierat sången och med den initierades pondus snabbt sagt namnet på fågeln. På samma sätt kan en traktorkonässör på hundra meters håll på en lägda med 100-tals traktorer höra att en Fordson av 1958 års modell just håller på att starta.
– Men hur f-n kan du höra det? frågar man och får till svar:
– Ja, men 1958 var enda år fordsonmotorerna hade det grövre avgasröret, detta byttes ut på 59an mot ett betydligt smalare rör som klart försämrade mullret. Ridå!
En riktig finsmakare i det skrået kan höra på själva motorljudet vilket fabrikat, modell, vilket år den är tillverkad, i vilket land och vilken motorstorlek en traktor har utan att behöva visualisera den.
Men dessvärre är ljud svåra att identifiera för egen del, då är det desto enklare med dofter. Jag kan ibland blixtsnabbt identifiera människor och händelser via dofter på stan, företrädesvis från damer och oftast i köer eller i rulltrappor då doften får några extra sekunder på sig att "smälta in" i mina djupaste minnesvrår.
Mitt eget lilla paradnummer i den grenen är doften av kräftkok. En aldrig så svag doft av dill i kokande vatten förpassar mig omedelbart till Storfors i Värmland. Min mamma hade en väninna där och jag fick under ett par somrar bo hos henne. Familjen deltog med liv och lust i kräftpremiären och där fick jag för första gången beskåda den ångestfyllda död de svarta kräftorna fick i kokande kärl där de långsamt förvandlades till knallröda läckerheter som var ämnade att pryda festborden. Trots den ångest som borde vara förknippad med denna doft är den ändå varm och kittlande. Det uppsluppna sociala stojet runt de kokande grytorna är tydligen det enda som fastnat, och sanningen att säga är det likadant med de tidigare nämnda dofterna.
Även majoriteten av dessa associerar oftast till varma och kittlande upplevelser…
Titeln ”Årets mest meningslösa lista”
innehas just nu av Här-är-det-bäst-att-bo-listan i tidningen Fokus. Den är enbart ett statement från den som skapat dess parametrar med ledning av egna politiska värderingar. Mina egna parametrar för ett gott och fullödigt liv har fört mig hit till Brattsbacka. Och de allra flesta bor nog där de funnit det bäst att bosätta sig, så varför jävlas med Södertälje-, Bjuv- och Haparandaborna?
Senaste kommentarerna