När jag stod på den bokstavligen dödstysta glesbygdsskaren vid sjutiden i morse kände jag påtagligt att vintern nu fått ge vika för en ny årstid. Det är äntligen vår, och den gångna årstiden har omsorgsfullt kapslats in under ett isigt skartäcke. Vintern får inte se dagens ljus förrän höstljuset ger upp inför nästa kalla säsong.
Mars månad innehåller kanske vår mest spännande klimatologiska brytningstid och jag ryser lätt när jag trampar på den delvis upptinade grusgången. Varför gårdsgruset kallas "singel" har jag aldrig förstått, för något mer kollektivt än en grusgång får man leta efter. Grusets stenar är fortfarande stumma, men under dagens lopp kommer dagsmejan att tvinga loss dem från varandra. Då får jag återigen höra ljudet av den rytmiska vårsång grusets upptinade stenar stämmer upp när jag går över gårdens infart. Den sång som så ljuvligt förebådar nästkommande årstid, sommaren.
Gomorron!