"Ja’ gatt tjör knölme’la dära Mörningsbärjä" sade en gång mannen som hade tvingats kryssa mellan vägbulorna på Långvattsvägen. Och igår när jag för första gången på några veckor åkte sträckan Nyåker-Gräsmyr sprang denne mans ord upp till mitt minne. Vägbanans yta ändras kontinuerligt den här årstiden och dagligen dyker nya strukturer upp framför bilen. Är jag ensam kan det gå hyfsat bra, men har jag passagerare tappar jag det fokus som förhindrar att bilen hoppar som en vinterhare mellan tjälskadorna. Hastighetsbegränsningen är satt till 70 men den hastigheten förvandlas snarare till ett hastighetsmål än en hastighetsbegränsning…
Gomorron!