är min mitten-av-juli-favorit. De flesta av försommarblomstren har iofs tvingats ge upp nu, men stjärnflockan skulle ha stått sig väl i konkurrens med de flesta av dem. Nog är våren underbar som ett svar på ens enträgna böner från den kalla vintern, men när den första våreuforin lagt sig har man ändå det bästa kvar – det kolgröna juli. Nu känns det ombonat att vandra längs gamla skogsbilvägar som håller på att växa igen. Vägdikenas vildvuxna lövsly har ibland förvandlat vägen till smal stig bestående av en bred rand med de långa jegarstrån som smeker de tunnsocksbefriade smalbenen mellan knäets kortbyxslut och fotknulorna ovanför gammreebookara.
Jag älskar nog den här årstiden mest av allt…
Gomorron!