Etikett: Hörnefors

Tidsresa

Av , , 1 kommentar 5

i dubbel bemärkelse. Så skulle man kunna kalla morgonens märkliga färd till jobbet. Det mest påtagliga var ändå att åka med "mjölkbussen" i alla dess kringelikrokar. Bara att från bussfönstret studera de omvälvande förändringar som skett i Hörnefors sedan Kungsvägen drogs bakom Karlssons Hönseri och vidare igenom plantskolans ytterområde är en upplevelse. När jag var en liten pojke på 50-talet var detta en lekplats. Där en gång Isaks stora koja hängde i trädrenarna finns nu "gamla" hus i långa rader – längs Frejs väg och Valhallavägen. Men det mest anslående är ändå att så lite har hänt inom kollektivtrafiken sedan mitten av 1900-talet. De dieseldoftande monster som då trafikerade sträckan Nordmaling-Umeå finns fortfarande kvar, de har bara genomgått styling och försetts med inbyggd motor och digital klocka intill förarplatsen. I övrigt är det samma koncept som gäller. Och ett oslagbart sådant; bussen i morse var knökfull med folk och det är förstås tack vare att den slår fjärrtåget med hästlängder när det gäller närhet. Att ingen har kommit på ett sätt att miljövänligt, snabbt och billigt frakta folk från sina hem till arbetet under de 60 år som förflutit. Tekniksprånget mellan 50-talets analoga mjölkbuss och Botniabanas digitala flumteknik är alldeles för långt när alternativen saknas.

Höjdperspektiv

Av , , Bli först att kommentera 3

När vi körde förbi Agnäsbacken för en stund sedan väcktes med ett ryck minnet av barndomens skidbackar i Hörnefors till liv. Förra helgen var det samma sak då barnbarnen hade gjort en backe av stenfoten nedanför vårt hus, fallhöjd: ca 1 meter.
När jag var liten (på 1950-talet) bodde vi på Ågatan i Hörnefors, granne med Hörneån och med närmaste skidbacke 100 meter från huset. backen hette i folkmun Viklundsbacken, en samlingspunkt för barnen i kvarteret med en förmodad fallhöjd på mellan 7 och 10 meter om man räknar bort den sista lilla meterhöga knixen ned på Hörneåns is. Längdskidor och små masonitskivor var det som stod till buds när vi susade nerför backen. Ofta byggde vi upp ett hopp i mitten av backen för att tillskapa ett tävlingsmoment och därmed reducera enformigheten i åkandet.
En annan backe i ungefär samma storlek var Hejsan, en delvis konstgjord höjd mitt ute på traktens första hygge. Egentligen var det ett skjutbanekulfång för tränande jägare och ibland även för manövrerande militärer från I20 och K4. Dit brukade vi dra oss tillbaka när trängseln blivit för stor på Viklundsbacken eller när vi tröttnat på alla småungar som alltid var ivägen för oss som hade skidor.
Den ultimata backen var ändå "Gråbelanne", eller Gråbenslandet som det kanske heter. Det var i våra ögon en respektingivade utförslöpa lite längre bort och den krävde – förutom matsäck – en hel del träning för att klaras av i sin hela längd.
När man nu återser dessa backar förvånas man över hur små de är – de märks ju knappt. Så jäkla lång har man väl inte blivit att det skulle göra någon skillnad.
Ett mysterium som fascinerar…

37 år sedan

Av , , Bli först att kommentera 10

Idag är det exakt 37 år sedan vi gifte oss i Hörnefors gamla kyrka. Britta i sin mors egenhändigt sydda västerbottensdräkt och jag i en lånad dito – ett sockersött par. Vi har kamperat ihop sedan 1965 och tog således god tid på oss innan vi 1974 bad dåvarande prästen i Hörnefors Karin Nylander stadfästa vår förening.
Gomorron!

Tjyva å toka

Av , , Bli först att kommentera 9

Idag åkte vi gammvägen mellan Hörnefors och Håknäs. När vi passerade infarten till Sörbyns kriminalvårdsanstalt dök plötsligt minnet av 1950-talets bussresor till Nordmaling upp för min inre syn. Oftast åkte man till Umeå om man bodde i Hörnefors och jag minns inte varför vi överhuvudtaget åkte med bussen till Nordmaling. Det första jag tänkte på när vi skulle dit resa dit var passerandet av Sörbyn och Strömsör. Spänningen steg när bussen passerat Västamarken och fortsatte sin slingrande färd genom den tjocka granskogen mot Sörbyn. Skulle det stå någon fånge och vänta på gods vid busshållplatsen idag? Om jag såg någon människa i närheten av hållplatsen eller på åkrarna på sidan av vägen granskade jag denna person väldigt noga. Jag försökte se om fångar såg ut som vi andra eller om de påminde om matinéernas tjuvar och banditer. Jag både fruktade och önskade att någon skulle kliva på bussen i Sörbyn, det kunde ju vara en mördare som rymt… Knappt hade jag hämtat mig från detta trauma innan bussen var i Strömsör. Där låg ett vårdhem för förståndshandikappade. Män och kvinnor i olika åldrar och skepnader vandrade omkring i det parkliknande området runt byggnaderna. Jag tittade också efter Börjesson, han brukade ibland städslas som kusk hos Nordahls häståkeri hemma i Hörnefors och i den rollen var han en klippa. Det var han som plöjde vårt potatisland nere vid ån på vårarna. Men när pappa tyckte att fårorna borde gå tvärs över landet istället för längsefter ån – 
för vattenavrinningens skull – påpekade Börjesson stillsamt: Men då måst’ ja’ ju ner i ån för å sno! Potatislandet låg nämligen bara ett par meter från åkanten. Vem var förståndshandikappad den gången?

298 miljoner

Av , , Bli först att kommentera 3

Inte vet jag, men är det bara jag som blir förbryllad över att en kommun tillåts gå med 298 miljoner kronor i vinst? Detta överskott betalas av de människor som drabbas otaliga sparbeting inom kommunens verksamheter. Och även om politikerna nu har fått en stor extrasumma att "fördela" hjälper det inte de som drabbats av den hjärtlöshet som präglat vård och omsorg under vinståret. Denna hjärtlöshet tvingar nämligen äldrevård och missbrukarvård att göra personalinskränkningar som i sin tur medför att enskilda gamlingar och unga missbrukare under året hinner gå under. Jag vet, för min mor och far tillhör den förra kategorin och det kommer jag aldrig att förlåta "vinstmaskinen". I dagens tidning kungörs att trenden håller i sig, Hörnefors kommundelsnämnd gör en "vinst" på 1,4 miljoner för årets första kvartal. Jag undrar vilka enskilda hörneforsare som fått betala med sina liv för det kalaset…
Gomorron! 

Vem f-n sitter i baksätet?

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag klippte mig i morse. Håret växer allt snabbare med åren (verkar det som) och det har faktiskt hänt att jag fått frågor om min täta kalufs. Har du peruk? Hur mycket har du fått ge för den där snygga peruken? Var har du fått tag på den? osv. Men som sagt, idag klipptes den ned ordentligt. Om jag tittar i livets backspegel har jag inte varit så här kortklippt sedan pojkåren i Hörnefors.
Och apropå backspegel. När jag var på väg hem från jobbet idag råkade jag kasta en blick i backspegeln och för ett kort ögonblick upplevde jag att det satt en mycket kortklippt herre – i baksätet…
Gonatt!

A room with a wiev

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har nog tittat för mycket på Kanal 9 i vinter. En programserie har följt människor som lagt ned hela sin själ på att bygga fantastiska hus. Stommarna har ofta bestått av väderkvarnar, fyrar och faktiskt även vattentorn. Och eftersom vattentornet i Hörnefors har fascinerat mig ända sedan koltåldern har denna TV-serie inspirerat mig till ett visualisera en bostad "på översta våningen" i Hörnefors.
Gonatt!

Barndomskänslor

Av , , Bli först att kommentera 5

Den mjuka vinter jag skymtar under gatubelysningen nere på vägen påminner mig om min barndoms vinterkvällar. Jag och min kompis brukade såna här aftnar stå under gatlampan utanför vårt hus i Hörnefors och träna målskytte med ishockeyklubba och puck eller tennisboll. Målstoplarna var snöhögar med ungefär samma avstånd från varandra som på en riktig ishockeybana. Klubborna och pucken/bollen tjänade nog mest som ursäkt för att bara få vara ifred, umgås och snacka. Målen noterades enbart slentrianmässigt. Vi ville helt enkelt inte vara inomhus när det gick att vara ute. Jag har faktiskt haft samma känsla de två senaste dagarna och av den anledningen har jag mest befunnit mig utomhus under de senaste dagarnas vakna timmar.
Att dessutom samtidigt få återuppleva barndomssomrarnas sandlådekänsla – fast i en riktig traktor och i snö istället för sand – är bara en präktig bonus. 😉