Ja, jag gick en sväng upp till favoritsjön i kväll ”bara för att” och trodde i min enfald att sjön skulle vara spegelblank. Men som vanligt var sjön en aning krusad så där sprack planerna på de riktiga kanonbilderna. Det är ju varken eller just nu, denna årstid har inget namn på svenska språket men borde naturligtvis ha det. Det är varken högsommar eller höst utan ett mellanläge där sommaren har mist sin gröna fräschör alltmedan höstfärgerna ännu bidar sin tid. Jag undrar om samerna har namngett detta tillstånd i naturen?
Gonatt!
Etikett: höstfärger
Färgerna
Så här dags på året bekräftas naturens färger. Vårens försiktigt ljusgröna och -gula färger passar mitt temperament som under vintern vant sig vid en väldigt entonig färgskala. Ju längre sommaren lider desto kraftigare blir naturens färger. Natthimlens kaloratur är dock den mest iögonenfallande. Det bekräftas av inte minst av tidningarnas läsarbilder som översvämmas av kvällarnas bedövande scenerier på den "gryende" natthimlen. Även växternas färger blir mer fasta i hullet ju längre sommaren lider. Nu återstår höstens färgskala då den nattliga himlafärgerna försiktigt landar på björk-, asp- och rönnlöv.
Det är först när jag nått mogen ålder dessa iakttagelser blivit så omskakande och det känns dubbelt vemodigt. Det ligger ett universiellt vemod i det växandes långsamma borttynande och denna process tillhör de företeelser jag försummat tidigare – under mitt livs mest aktiva period.
Ett djupt känt vemod kompenserar förlusten av det aktiva livets stridiga och jordnära känslostormar. Sensommarens vemod hjälper mig att gjuta olja över bittra minnen och ger mig samtidigt en känsla av att äntligen ha vuxit upp…
Gomorron!
Senaste kommentarerna