som bryr mig i dessa dagar av filosoferande är varför vissa kvinnor i princip slänger sin identitet på sophögen när de gifter sig. Redan som liten sysselsatte namnfrågan mitt arma barnasinne eftersom jag i tioårsåldern blev tillfrågad om jag ville byta efternamn. Frågan var i mina öron oerhörd och jag svarade med stor bestämdhet NEJ. Andersson är det släktnamn som mormor och morfar har och det ville jag naturligtvis också ha. Identitet har alltid varit mycket viktig för mig. Och så blev det, morsan bytte efternamn men inte jag. Senare har jag ofta funderat över varför denna namnsed är så långlivad och varför det inte förs någon som helst debatt i ämnet. Mellanösterns kvinnor ligger dagligen i stöpsleven när feminismen diskuteras här i väst. Men just i denna fråga, den som handlar om egen identitet, ligger många länder hästlängder före i denna namnfråga. Och inte ens FI har detta gissel som handlar om kvinnans identitet på dagordningen.
Frågan har under åren blivit särskilt aktuell när jag letat efter gamla klasskamrater. Killarna hittar jag med ett klick på datorn men tjejerna är förpassade till den totala anonymiteten. Men visst, på senare år har det skett en uppluckring av denna otidsenligt sed men i min generation är bytet av efternamn gängse. Igår drog jag därför min egen slutsats av detta och föreslog min hustru att lägga till sitt efternamn till vårt gemensamma Andersson. Hon tyckte det lät alldeles utmärkt så nu ligger en ansökan om efternamnsförändring i ett kuvert adresserat Skatteverket.