Jag kanske ska börja med att förklara att det som följer är en rent sociologisk iakttagelse och definitivt ingen klagosång.
En arbetargrabb blir aldrig mer än en dräng, även om han äger av ett aldrig så stort hemman. Det har jag blivit varse under de tjugotal år jag ägt denna gård. Gårdens "Mor" finns nämligen fortfarande kvar i huset och hon kommenderar mig på samma sätt som hon alltid gjort. Om så apan klär sig i siden fortsätter den att vara apa. Beteendet påminner även om ett annat ålderdomligt fenomen som jag iakttagit sedan jag flyttade till byn. En bybos talan är inte större än storleken på hens gård. Det inflytande som ägarna till stamhemman utövar ligger naturligtvis i topp och sedan kommer resten i fallande skala ned till de nyinflyttade. Så i de sammanhangen ligger jag hyfsat bra till och i rollen som hemmansägare blir jag även respekterad här hemma. Men i min vardagliga roll som ingift i huset är respekten för min integritet klart bristfällig.
Min lycka är att jag numera skaffat mig perspektiv på rollerna och det har tillfört ytterligare dimensioner till en redan flerdimensionell och fullödig tillvaro. Jag är således till slut en lyckans ost.
Gonatt!