När tågföraren i fredags tvingades boota om tågdatorn 3 gånger för att komma iväg från Umeå Östra gick det upp för mig att likheten med övriga digitala samhällsnyttigheter är slående. Utan datorns pålitlighet fungerar strängt taget ingenting. Och eftersom det kan bli hur tokigt som helst när det digitala falerar blir man lite knäsvag när tågföraren meddelar att han/hon ska boota om själva transportmedlet. Nämligen det tåg som några minuter senare dånar fram i en hastighet av 200 km/tim på ett smalt spår genom täta granskogar. Är det då så konstigt att man upplever sig själv som en figurant i ett dataspel? Det digitala tågresandet handlar verkligen om All or nothing. Funkar det är färdsättet optimalt – oerhört snabbt och med den punktlighet som kännetecknar digital tidmätning. En analog bussfärd handlar mer om A little bit of each, inte lika snabb och oerhört beroende av Den mänskliga faktorn. Hur man än vänder sig har man ändan bak. 😉