Tillsättandet av ny ordförande i socialdemokratiska partiet är tydligen en riksangelägenhet trots att partiet enligt en samstämmig högerkör tydligt marginaliserats. När moderaterna byter ordförande säger det bara "plupp" och så dyker en ny MUF-mupp upp. Men när sossarna ska byta upp sig avlöser tidningarnas opinionsundersökningar varandra. Dessutom har kvällspressen har samma koll på de mer eller mindre sannolika partiledarkandidaterna som de har på Idol- och Let’s dance-deltagarna – och då talar vi spaltmeter.
Kan det vara så att Sverige egentligen är ett socialdemokratiskt land och det vi kallar "politiska partier" enbart är socialdemokratiska fraktioner? Utlänningar ser då ingen skillnad på tillståndet i vårt land före och efter valet 2006. Och sanningen att säga gör inte jag det heller, den nedrustning av välfärdssverige som nu kulminerar var sedan länge initierad av Göran Persson och hans föregångare. Alliansen har egentligen bara speedat upp utvecklingen mot ett mer segregerat samhälle och det gör säkerligen ingen skillnad vilken socialdemokratisk koryfé i övre medelåldern som än får partiledarrollen i SAP. Så jag vidhåller mitt förslag; utse två unga chosefria och förhoppningsvis otröskade påläggskalvar till partiledare och gör en restart på moderbolaget (S). Dotterbolagen (M, C, MP, FP, V, KD och SD) får gärna återgå till att irra omkring i den öken som kallas opposition.