Etikett: mamma

Mognad eller resignation?

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag älskar de små gröna primörer som vårvärmen lockat upp ur gammfönnan. Om det är växterna jag älskar eller om är upptäckten av att jag hyser så stor kärlek till den årligen återkommande årstiden ”Vår” kan jag däremot inte säga. Är det inte fantastiskt att vi en gång varje år får uppleva denna årstids mirakulösa förvandlingsnummer?
Många naturintresserade människor vill gärna upptäcka nya och sällsynta växter eller något sjusärdeles sällsynt djur för att deras dag i naturen ska vara komplett. Men riskerar inte sådana ambitioner att förta glädjen av det som vi alltid omges med? Den rara växt som man lyckas upptäcka har förmodligen bara hamnat på sin nya växtplats av en tillfällighet och den förbiflygande fågeln har för det mesta målet inställd på en plats långt i fjärran. Med detta sagt tycker jag kanske att min nuvarande attityd till naturen tyder på en viss mognad och inte på resignation. För nyfikenheten har jag i behåll men den är inte inriktad på sensationer som den gjort tidigare i livet. Nu räcker det med några gröna strån som sträcker sig upp genom förra årets gamla gräs för att jag ska gå i spinn.
När jag minns de vårdagar när min mamma satte mig på cykelns pakethållare och vi åkte från Forsbacka till ängarna i Överhärde kan jag känna igen samma förtjusning över det lilla i naturen som jag nu känner. Cirkeln sluten och nu vet jag att jag kan ägna resten av mitt liv åt att njuta av det bestående i naturen och sedan bara knyta ihop min omfångsrika ”säck”.

grönblomma_IMG_6249

krokus_IMG_6169

grönblomma_IMG_6271

krokus_P1070753

 

överhärde_P1070774

Pä en våräng i Överhärde 1952.

Nageltjäll…

Av , , Bli först att kommentera 6

Som liten kom jag ofta hem med frusna fingrar och fötter och mamma brukade alltid slå på spisugnen när hon hörde ljudet av mina stelt klampande pjäxsulor i hallen. Sedan hjälpte hon mig snöra upp pjäxorna eftersom mina fingrar för det mesta var helt bortdomnade och obrukbara. Medan ugnen värmdes upp satte jag mig på en stol framför elementet med fingrar och tår instoppade mellan lamellerna. Fingrarna tinade upp först och medan den smärtsamma nageltjällen pågick vände jag stolen och placerade fötterna i den ljumma ugnen. Nu satte även tårnas nageltjäll igång och smärtan i fingrar och tår byggdes snabbt upp till ett outhärdligt crescendo som tack och lov snart övergick till en varm och skön känsla i hela kroppen. Vad jag kan förstå berodde denna ofta upprepade procedur på att jag hade så roligt utomhus att jag glömde den bitande vinterkylan. Samma sak hände mig också i morse när jag provkörde fyrhjulingen på skaren. För trots att jag endast hade ett par sommarhandskar och gummistövlar på mig tog jag en rejäl glädjetur på den hårda skaren. Inte förrän jag stannat Suzukin och var på väg in i huset kände jag att händer och fötter var bortdomnade.
Men nu står tyvärr inte längre mamma i köket och väntar på mig när jag klampar in. Däremot har hon säkert från sitt moln däruppe observerat att min ungdomliga obetänksamhet fortfarande finns kvar trots att ett halvt århundrade passerat.

Arvegods med mervärde

Av , , Bli först att kommentera 13

skruva_P1010738

Trots ett mycket omfattande materiellt arv efter mamma är det de små till synes oansenliga sakerna som betyder mest när jag nu efter fem år av saknad fått perspektiv på hennes personlighet. Eftersom min mor var en mycket kreativ skrivande person fanns stora mängder efterlämnat material i dödsboet, bland annat bokmanuskript, forskningsmaterial, brev och dagböcker men inte minst små vältextade minneslappar som satt fastnålade lite här och var i hennes arbetsrum. Några av dem pryder nu min anslagstavla och varje gång jag tittar på ”arvegodset” dyker minnet av en i verklig mening levande människa upp – min mor.

Fem år har gått…

Av , , Bli först att kommentera 13

…sedan pappa dog. Den 17 september 2008 avled min då 94-årige styvfar Algot Berggren efter ett långt och ytterst aktivt liv. Han bodde hela sitt liv i Hörnefors och var en av de politiska pionjärer som aktivt deltog i skapandet av drägliga arbets- och levnadsvillkor för kommunens invånare. Efter fackliga studier på bl.a. Brunnsviks Folkhögskola blev han så småningom ordförande för Pappers avd. 115 vid hörneforsfabriken samt invald i Hörnefors kommunfullmäktige. Listan kan göras lång på vad han uträttade under sin aktiva tid, och enbart det faktum att jag fått vistas i hans närhet under lång tid gör att han fortfarande utgör ett stöd när jag ska fatta beslut i min vardag. På bilden flankeras jag av en beundrat blickande mamma och en finurligt leende pappa.

pappa_bloggen

Gomorron!

Fem år idag

Av , , Bli först att kommentera 7

mamma_blogg

Det är idag hela fem år sedan mamma gick bort, ”Fem år av sorg och saknad” som det brukar heta i In Memoriam-annonser. De fem gångna åren har visserligen bestått av ett stort sorgarbete under de första åren, det som nu återstår är förstås en stor saknad men framförallt våra gemensamma minnen. Det mest påtagliga är dock avsaknaden av det yttersta stöd jag haft av en mycket närvarande mamma under mina första 60 år. De gångna fem åren har tvingat mig att snabbt växa upp vilket gjort mig försiktigare i mina åthävor. Nu får jag ensam axla det tunga arbetet att ”Watch my back”.
Samtidigt har det nya livet har skänkt mig en slags befrielse från att ha någon som sitter på min axel och kommenterar det mesta jag företar mig. Det gäller i såväl familjära angelägenheter som i politiska frågor. Mamma hade en mycket bestämd och väl genomtänkt politisk åskådning och förutsatte naturligtvis att hennes närmaste skulle dela denna.
Så trots att mamma nu är borta har de farhågor jag hade för fem år sedan, att även mitt liv var förrött i och med hennes bortgång kommit på skam. Livet går vidare, det har kanske fått ett annat innehåll och innehåller mer allvar än tidigare. Men om jag gör en överblick över all den lycka som kommit mig till del under livet så är det mamma som lagt grunden och sedan fullföljt sina intentioner. Och jag inser nu att de varit att få mig att bli en lycklig och levande människa.
Gomorron!

Fem år

Av , , Bli först att kommentera 11

Den 17 juli har det gått fem år sedan mamma gick bort. Saknaden efter henne som var så oerhört stark de första åren har så sakteliga ersatts av en känsla av tacksamhet för allt hon gjort för att hjälpa mig att åter bli en hel människa efter den traumatiska flytten från allt jag kände till en helt ny familj när jag var 6 år gammal. Nu när jag ser tillbaka på allt som hänt både i den miljö vi lämnade och i min nuvarande miljö kan jag inte annat än se att hon handlade helt rätt.
Apropå blomman på bilden är den en ständig påminnelse om mammas och min anknytning till Forsbacka (mellan Gävle och Sandviken) där vi bodde innan hon bröt upp från det gamla och tillsammans med mig flyttade till Hörnefors. Exakt denna pionplanta har mamma tagit med sig från mormors rabatt och symboliskt planterat i sin nya trädgård i Hörnefors. Efter hennes bortgång har jag flyttat lyckoblomman till mitt eget universum här i Brattsbacka.

pion_1673

 

Morsan 95

Av , , Bli först att kommentera 9

Idag den 26 mars hade min mor Rut Berggren fyllt 95 år om hon fortfarande varit i livet. Trots att hon avled sommaren 2008 är hon fortfarande mycket levande i mitt liv och jag tänker på henne varje dag. Men jag sörjer inte längre, idag är jag enbart lycklig och stolt över att vara hennes son. Tack mamma!
…och gomorron till er andra!

Första mamman!

Av , , Bli först att kommentera 8

Sliten och skruttig men mycket stolt stod årets förstföderska och stirrade på oss igår kväll. Förklaringen till hennes sturska beteende visade sig ligga och vila i en dunge intill. Hennes beteende fick de otroligt gulliga tvillingkalvarna att skyndsamt kliva upp och trycka sig intill tryggheten. Sedan bar det på vingliga ben av in i den skyddande skogen.
Gomorron!

Emotionell twist

Av , , Bli först att kommentera 5

Den här dagen växer för varje år som går sedan mamma avled. Fyra tunga år har nu passerat och när jag vaknade i morse fanns tankarna redan hos henne. Första bilden som dök upp i minnet var på ett morsdagskort modell 1955. Ett sånt där med ett stort hål i mitten på en ihopvikt A4 (från pappas jobb på pappersbruket i Hörnefors) där gratulationen GRATTIS PÅ MORS DAG! fiffigt placerats. Därefter passerade brottstycken ur vårt liv tillsammans för att slutligen landa i våra fantastiska bilresor tillsammans i slutet på 1990-talet från vår exil här uppe i norr till hemtrakterna i Gästrikland, Norduppland och Dalarna. På bilden promenerar mamma i min födelseby Vintjärn i Dalarna. Det hade då gått 51 år sedan jag föddes. Suck!
Gomorron och grattis alla mödrar!