Morgonens förstanyheter om Maramö-mötet och Oscarsgalan fick mig att reagera på ett oväntat sätt. Det fick mig att tänka på känslan av samhörighet. Jag kände nu tydligare än någonsin mycket större gemenskap med Malik Bendjelloul, Zlatan Ibrahimovic, Timbuktu eller varför inte det stackars invandraralibit Ibrahim Baylan än den samling allianspolitiker som idag samlas i Maramö. Jag kan för mitt liv inte begripa varför människor bedöms huvudsakligen utifrån vilket land de är födda i eller varifrån dessa människor ursprungligen härstammar. För sanningen att säga har det på senare år inte funnits något samhällsfenomen som drabbat oss på samma förödande sätt som den politikerskara som idag smider nya ränker i Maramö.
Min teori är att den motkraft som nu så väl behövs till marknadsliberalerna i Alliansen ursprungligen saboterades av de socialdemokratiska politiker som hade ansvar för skolundervisningen på 1970- och 1980-talen. Spåren skräcker från dessa årtioden av förödande experimenterande med skolan som resulterat i ett alienerat samhälle, där ett parti som står för hat och människoförakt kunnat tillskansa sig nästan tio procent av opinionen. Men det går som sagt inte att skylla denna utveckling enbart på dem som innehaft makten sedan 2006. Förändringarna påbörjades långt tidigare, vilket gör att nödvändig reformering av jämlikheten i Sverige kommer att bli mycket svårare än många tror…