Nu är det ju så att soligt väder (se nedan) inte nödvändigtvis behöver vara fotovänligt. Det är faktiskt precis tvärtom. Solen bränner bort nyanserna och lägger en slags solslöja på bilderna. Iallafall fick jag under min korta bilfärd fästa några morgonpigga djur på både näthinna och ScanDisk.
Vi satt nyss vid eftermiddagskaffet och den flummiga lunchkoman hade börjat avklinga då den eviga frågan om dagens klockändring dök upp. Är den verkligen är meningsfull? Slutsatsen blev ett enigt Nej. I förlängningen av detta kom så den naturliga frågan: Hur förändras dagen när tiden flyttas fram en timme? Blir det ljusare längre på eftermiddagen eller är morgonen ljusare? Yrvakna som vi var ur den nämnda koman kunde våra intellekt inte riktigt få grepp om den nya tiden.
– Det blir väl ljusare?
– Ja, dagarna blir väl längre samtidigt som nätterna förkortas?
– Dagarna blir varken kortade eller längre bara för att vi ställer om våra klockor.
Jo det blir de faktiskt. Dagarna blir längre eftersom det är mörkt längre på morgonen och det sker i det fördolda för då sover man (förhoppningsvis).
Sedär – kaffet fick de mentala dimmorna att skingras och en logisk och dessutom sympatisk slutsats såg dagens ljus…
Granarna står i givakt för Morgonsolen.
Jegarn när den är som vackrast.
Jätteaspens lilla krona gör ett styvt jobb som försörjer sin bärare med solenergi.
Den kyliga septembernattens beslöjade brudar befrias varsamt från sina klädnader av den gryende morgonsolen.
Gomorron!
Jag är lika förväntansfull varje morgon när jag tar en tur med bilen i omgivningarna. Är det den här morgonen jag äntligen ska få se en skymt av björn eller varför inte en varg? Oftast får jag nöja mig med att se en älg, hare eller ett skogsfågelard, men denna morgon sågs inga rörelser i det gröna. Det enda som lyckades fånga mitt intresse var hur skogens Prick (räven) kunnat pricka den lilla stenen med sin shit.
Gomorron!
Det vårligt svagröda morgonljuset fick mig snabbt ur sängen i morse. För att hinna fånga detta korta ögonblick med kameran innan den 25-gradiga kylan fått det att svalna till isblått var jag tvungen att agera snabbt. Jag visste inte då att de bilderna skulle bli temat för hela morgonen. För, när jag öppnade tidningen fokuserades åter intresset på färgskalor. Nu i form av en (S)-märkt politiker som känner sig kränkt av populasen och en röd bil som egentligen är m-blå. Att den "röda" bilen i själva verket är m-blå kunde Bilregistret verifiera och det kränkta prinsessanpåärtenego som Täljedal ådagalägger talar med önskvärd tydlighet för att det förhåller sig på samma sätt med honom…
Gomorron!
Det som inspirerade mig till att ta bort linsskyddet på kameran den här morgonen var det här trädet. I ögonvrån upptäckte jag det utsträckta grenverket som såg ut att säga "Men se på mig då! Jag är inte alls lika tråkig som den gröna monokultur du passerat."
Men som vanligt är det dock det nära och minsta i naturen som fascinerar mig allra mest.
Även kulturlandskapet fascinerar eftersom det – förutom vackra detaljer – innehåller påminnelser som är intimt länkade till den sorgliga nedmonteringen av glesbygden.
Naturen har vackert pyntat de utkonkurrerade rören från vägtrumma. Trots detta förmår rören att se både förorättade och hotfulla ut.
Vedklabbar som någon människa lagt ned möda på att kapa upp har helt enkelt glömts bort och ligger kvar i en hög på gammåkern. Men naturen har hälsat björken välkommen tillbaka till markytan och tar naturligtvis väl hand om den.
Tjädertuppen liksom de flesta djur som lever i vår närhet har på senare år blivit alltmer skygga. Min klart ovetenskapliga tro är att förekomsten av den nyintroducerade björnen är främsta orsak till den ökade vaksamheten hos bytesdjuren.
Gomorron!
Natten dödas i bråkdelen av en sekund av det första morgonljuset. Det som sedan tar över kallar vi morgon och det är den mest spännande tiden på dygnet. Den här årstiden innehåller den nämligen färgskalans alla varianter, och då menar jag alla och inte bara de som vi lyckas ta fram i tryckeriernas och färghandlarnas kolorerade provkartor. Jag vågar påstå att samtliga färgvarianter man kan se under en morgon i det sena september är såna som inte kan reproduceras av människan. För att inte tala om det trots allt raffinerade kameraögat, som inte på långt när kan fånga kraften i höstens färger. En annan sak man märker är att dagen inte växer fram ur morgonljuset. Förhållandet mellan morgon och dag ser nämligen ut på samma sätt som när natten gryr till morgon. Under en blinkning är det plötsligt dag och morgonljuset har oåterkallerligen försvunnit. Då hjälper det inte hur man än söker med de egna ögonen eller kamerans öga, morgonens magi är borta.
Morgonen bör ha betydligt högre status än natten och dagen, eftersom den innehåller allt som natt och dag består av plus allt som ryms däremellan.
Gomorron!
.jpg)
läste jag med morgondimmig blick på jobbets anslagstavla i morse. Såg jobbigt ut…
.jpg)
Gomorron!
Senaste kommentarerna