När jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse såg jag nattens dimmor vakna. Nu gällde att smida medan järnet var varmt om kamerans lins skulle hinna fånga den dimmiga morgonens magiska ljusspel. Det vaddigt mjuka ljus som filtrerats genom morgonens dimmoln är nämligen perfekt om man vill fånga sensommarens fuktmättade färger med kameralinsen. Dock drev de marknära slöjorna iväg alltför snabbt i ostlig riktning för att en okaffedrucken pensionär skulle hinna följa med. Men längst bort – på den bortersta skogsbilvägens yttersta vändplats – hann jag med kameran fånga den sista dimsvansen innan den försvann bakom Höglidpustens horisontlinje.
Och på tal om snabb, tranan på Storflake neaför Bodins såg ut som den värsta Usain Bolt när den drog iväg strax efter det startskott som markerades av att min bil bromsat in och stannat. Strax efter skottet, precis som herr Bolt igår kväll…

Gomorron!