Nyduschad, nyrakad och med stel blick åkte jag in till Umeå i morse – 8 mil enkel väg i onödan skulle det visa sig. Kallelsen från Opus Bilprovning visade sig nämligen innehålla ett felaktigt datum vilket innebar att min bil fortfarande är obesiktad. Efter en kvarts fikulerande bland Opus personal kom beskedet att jag skulle ha infunnit mig kl 07.00 igår måndag, något som förmodligen bara Opus datasystem visste! Jag har aldrig under de ca 40 år jag besiktat bilar varit med om att tiden som meddelats mig varit felaktig. Men under den kvart jag befann mig i hallen och väntade på besked om strulet med tiden passerade att antal förvirrade bilägare genom dörren till ”kundmottagningen”. Jag kan för mitt liv inte begripa varför en väl fungerande statlig verksamhet som Svensk Bilprovning privatiserats! Frågan för mig dock osökt vidare till teknikskiften överhuvudtaget. Fram till 1980-talet var den generella idén med teknikskiften att de skulle medföra förbättringar för medborgarna. Men under senare årtionden har detta mål genomgått en dramatisk förändring. Nu handlar det inte längre om att skiftena ska göras för medborgarnas bästa utan nu ska privata ”aktörer” prioriteras på samhällets bekostnad. Ta bara den förödande nedrivningen av telefonledningar på glesbygden som görs enbart för att bereda plats för de privata ”aktörerna” inom telekom. Att de arma abonnenterna inte kan använda sina telefoner längre är det tyvärr ingen som tar notis om. Telefonin har aldrig fungerat så illa som den gör nu, på 1950-talet (efter att ha begärt Riks till Forsbacka 42 hos en livs levande telefonist) kunde jag prata med min mormor utan att samtalet avbröts eller att delar av vad hon sa försvann. Ett nutida samtal från våra trakter ut till världen är ett lotteri, ibland hör man nästan allt vad personen i andra änden säger men återigen måste man avbryta samtalet (om det inte bryts av sig själv) och prova igen. Teknikskiften inom telefonin har av hävd inneburit förbättringar, som till exempel automatiseringen och senare knappfunktionen. Tyvärr är inte introducerandet av digital teknik på glesbygden tillräckligt lönsamt för att ”aktörerna” ska bry sig. Och att politikerkåren skulle lägga sig i och åtgärda dessa missförhållanden kan man bara drömma om. Prioriteringen för dagen är att låta mer eller mindre seriösa ”entreprenörer” sköta denna ruljans utan inblandning av pekpinnar från ”klåfingriga politiker”. Därför kan man i dessa valtider undra över varför så många av oss röstar på politiska partier som sätter privata företags vinstbehov framför medborgarnas…
Etikett: mormor
Mamma har namnsdag!
Inte riktigt sant, men kunde ha varit. Min mamma hade under hela sitt liv varit irriterad över sitt dopnamn – RUT Linnéa. Hon hade hellre velat heta Katarina (mormoderns namn) och lade på sin ålders höst till detta namn varför hon vid sin död hette Rut Linnéa Katarina. Att hon behöll tilltalsnamnet Rut berodde förmodligen att det inte är tillåtet att i efterhand förändra detta. Men hade hon fått leva några år till hade hon förmodligen med sin obevekliga envishet och sitt mod sett till att hennes ursprungliga tilltalsnamn omsorgsfullt suddats bort ur kyrkböckerna. Hon hade nämligen i sin ungdom arbetat som piga i en finare familj och där behandlats sämre än herrskapets hund Mitzi. Nu avled mamma sommaren 2008 och behövde aldrig uppleva förnedringen av att ha samma namn som högerregeringens pigbidrag RUT. Men som sagt, hade hon fortsatt leva hade tilltalsnamnet blivit för mycket för henne. Hon var nämligen en kämpande socialist och oskicket att förse en redan välmående medelklass med pigbidrag hade känts som ett fruktansvärt nederlag i hennes kamp för ett jämlikt samhälle.
Gomorron!
Med dimmiga ögon
För ett antal år sedan gjorde jag en bister iakttagelse ifråga om brudspaning. Jag har – som de flesta män – ibland kastat en extra blick på vackra kvinnor jag mött på stan. I ungdomen och strax efter var det jämngamla damer som drog till sig hela uppmärksamheten.
Men nu hade något hänt, när den mötande kvinna jag skärpte blicken på såg för ung ut gled blicken automatiskt till hennes sällskap. Anledningen var självklart att kolla hur hennes eventuellt medföljande moder såg ut. Om dottern såg bra ut kunde hon naturligtvis släktas på sin mamma. Och det har med åren blivit till en vana när jag är ute och flanerar. Men nu har ytterligare en omständighet dykt upp, nämligen den att min forskande blick söker sig ännu ett snäpp från den unga damen. Nu letar mina dimmiga ögon efter den eventuellt medföljande mormor/farmor som till äventyrs kunde vara i min ålder. 😉
Senaste kommentarerna