Som liten kom jag ofta hem med frusna fingrar och fötter och mamma brukade alltid slå på spisugnen när hon hörde ljudet av mina stelt klampande pjäxsulor i hallen. Sedan hjälpte hon mig snöra upp pjäxorna eftersom mina fingrar för det mesta var helt bortdomnade och obrukbara. Medan ugnen värmdes upp satte jag mig på en stol framför elementet med fingrar och tår instoppade mellan lamellerna. Fingrarna tinade upp först och medan den smärtsamma nageltjällen pågick vände jag stolen och placerade fötterna i den ljumma ugnen. Nu satte även tårnas nageltjäll igång och smärtan i fingrar och tår byggdes snabbt upp till ett outhärdligt crescendo som tack och lov snart övergick till en varm och skön känsla i hela kroppen. Vad jag kan förstå berodde denna ofta upprepade procedur på att jag hade så roligt utomhus att jag glömde den bitande vinterkylan. Samma sak hände mig också i morse när jag provkörde fyrhjulingen på skaren. För trots att jag endast hade ett par sommarhandskar och gummistövlar på mig tog jag en rejäl glädjetur på den hårda skaren. Inte förrän jag stannat Suzukin och var på väg in i huset kände jag att händer och fötter var bortdomnade.
Men nu står tyvärr inte längre mamma i köket och väntar på mig när jag klampar in. Däremot har hon säkert från sitt moln däruppe observerat att min ungdomliga obetänksamhet fortfarande finns kvar trots att ett halvt århundrade passerat.