När jag satt på bron nyss och filosoferade kring ditten och datten upptäckte jag ett charterplan som ritade sina vita ränder på den blå himlen ovanför vårt hus. Det fick mig att minnas en liten historia som lämnat outplånliga spår hos mig.
På 1950-talet, dvs vid tiden för överljudsflygets barndom spekulerade folk ofta om hur lång tid det skulle ta mellan från att man såg planet och till man hörde flygplansljudet. En dag i mitten av 1950-talet satt jag tillsammans föräldrar och deras besökande vänner när ämnet penetrerades. En del spekulationer gick ut på att det inte skulle gå att uppfatta fördröjningen medan andra funderingar gick i motsatt riktning, dvs att det naturligtvis skulle gå att uppfatta förskjutningen mellan syn- och hörselintrycken. Min brådmogenhet fick mig då att göra ett inlägg i diskussionen som fick alla att skratta hjärtligt – på min bekostnad. Ungefär så här föll mina ord:
"En gång när jag satt på bron såg jag ett flygplan flyga förbi, men jag hörde inget ljud. Då ropade mamma att vi skulle äta och när jag kom ut efter middagen hörde jag reaplanet svischa förbi. Det var nog Tunnan."
Gomiddag!