Igår kväll lyssnade jag till en intervju med Per-Olof Enqvist i radions P1. Han fick då tillfälle att utveckla sin syn på feninism samt beskrev sin livsresa i skuggan av starka feministiska kvinnor. Svaren på Mia Blomgrens frågor avslöjade hur män i övre medelåldern ser på den kvinnliga frigörelsen. Jag blev illa till mods när jag upptäckte det von oben-perspektiv som avslöjades när han svarade på frågan om våra roller är socialt betingade eller om de enbart är biologiska. Han trampade rejält igenom det tjocka istäcke som skiljer dessa båda uppfattningar från varandra när han sade att omsorg om barn och familj är en biologisk egenskap som enbart finns hos kvinnor medan vi män saknar den empatiska förmåga som krävs för detta. Enligt honom saknar vi män kvinnors omsorgsrationalitet och kan gärna skicka våra barn till kriget i Afganistan eller andra oroshärdar utan att blinka. Jag chockerades över hur en författare som skrivit alla dessa fantastiska böcker kunde uttrycka sig så urbota torftigt. En författare som Enqvist har ändå privilegiet att kunna avsätta tid för reflektion och han om någon borde ha haft möjlighet att utveckla sin djupt kända feminism på ett bättre sätt. Feminism hos män får aldrig bli enbart en hyllning till kvinnan utan måste enligt min mening innehålla ett betydligt bredare perspektiv.
Under hela intervjun använde han sin väl dokumenterade erfarenhet från idrotten till att framhålla de biologiska skillnaderna mellan man och kvinna. Han tog också det manliga snacket i omklädningsrum och i bastun som intäkt för hur vi män ser på våra roller i samhället. Att han sedan inte kunde låta bli att hylla den kvinnliga intelligensen särskilt när den kombineras med skönhet avslöjade honom som den gammelman han är.
Jag förmodar nämlgen att den kvinnliga intervjuaren var just en sådan…
Gomorron!

P.S. Så här i efterhand hoppas jag P-O betraktade intervjun enbart som ett simpelt uppdrag som skulle "rivas av".