…vad man haver, som sagt. Rådjuren som gästar min utfodring blir alltmer ogenerade och den kaxiga bocken drar sig inte för att klia sig på… ja bakom magen.
Etikett: råbock
Bedrövligt!
Det är ju för dj-igt att folk som kör på vilt med sin bil inte kan bekväma sig med att kolla upp hur illa det stackars djuret blivit skadat. Det enda som krävs är att plinga på i närmaste hus och meddela vad som hänt. Ute i byarna vet alla vilka personer som har möjlighet att göra eventuella eftersök.
I morse upptäcktes en svårt haltande råbock i vår närhet. Den försökte beta på den frusna åkern men hade stora problem med att böja sig ned till de änke gröngrässtråna på grund av sin skada. Vi avlivade naturligtvis bocken och räddade den samtidigt från en säker svältdöd. I vårt klimat är det bara de starkaste rådjuren som överlever vintern och då är det tack vare stödutfodring. När jag undersökte kroppen såg jag att ena frambogen var illa åtgången av en relativt gammal skada. Dessutom hade bröstkorgen brustit och området runt levern hade vuxit ihop med revbenen. Dessa skador bekräftar att bocken lidit under en längre tid, kanske ända sedan i våras. Inte bra!
Batterierna påfyllda – Check!
Idag tog jag kameran istället för geväret när jag gick upp i skogen. Jag hade således bestämt mig för den snälla promenadvarianten, som även – enligt tidigare statistik – är mest givande. Jag har en faiblesse för myrkanter, de har alltid något att erbjuda i form av mossor, stubbar och träddelar under nedbrytning. Någon timmes cirklande runt en myr och kameran börjar kippa efter gigabytes och batteripåfyllning. Och under samma tid fylls både mina sinnen med åtskilliga gigabytes inspiration samtidigt som mina batterier fulladdas.
Märkliga formationer på en förtorkad trädgren i myrens kantzon.
Björken har klämts fast mellan tallarna – jobbigt för björken, men mina ögon upplever sensuella linjer i bilden.
Lätträknade årsringar i den rimfrostbelagda stubben, 115 stycken kunde jag räkna till. En intressant iakttagelse är att tjockleken på årsvarven tvärökade för cirka 60 år sedan för att 10 år senare återgå i samma lunk som tidigare igen fram till slutavverkningen för ett tiotal år sedan Detta var således en av de kvarlämnade frötallarna.
Och i sommargrannens rimfrostbelupna fönster ståtar år efter år de vackra fjädrarna.
En liten råbock har flyttat in på tomten. Helt obrydd har den idag legat och idisslat trots att jag med stånk och stön riggat upp min kamerautrustning alldeles i bockens närhet. Efter några minuter blev den dock bortkörd av en – kanske svartsjuk – stor hankatt med namnet Pricken.
Vårens primörer
Igår förmiddag tog jag som vanligt en kort skogspromenad i mina hemmamarker. Sådana dagar känns det som om jag får skörda vårens primörer om och om igen – och det kan jag göra varje helg. Underbart!
Lillbocken
I den grupp på elva rådjur som övervintrat i vår omgivning finns en liten bock som väljer sin egen väg. Ibland följer han troget den gamla ledargeten men återigen är han ensam. Mest varje dag tar han en sväng förbi fågelborden utanför köksfönstret och plockar upp solrosfrön som ramlat ned på marken. Det är inte utan att jag känner en viss samhörighet med denna särling som (liksom jag) inte har så stor koll på The Main Stream.
Senaste kommentarerna