En vecka har gått sedan sommarsolståndet och det märks tydligt att året ännu en gång tumlat runt. Sommargetens kid skyls av den oslagna åkern nedanför Bolandet och min favoritbjörk på ängen bakom vårt hus vävs allt oftare in i skira kvällsdimmor vid sängdags.
Gomorron!
I morse kom jag på mig med att jag i takt med stigande ålder tar allt större hänsyn till de djur som vistas i närheten av huset. Tidigare har jag inte brytt mig nämnvärt eftersom jag alltid ansett att de får ta det som det är och att jag har annat att göra än att sitta och vänta på att de ska flytta på sig. Men kylan utomhus och snödjupet har de senaste dagarna fått mig att först kasta en blick ut mot matplatsen utanför köksfönstret innan jag kliver ut på bron. Det känns numera väldigt onödigt att störa fåglar, ekorrar och rådjur i maten när jag ändå inte har någon brådska.
Iakttagelsen av mitt milda uppförande denna morgon har för tusende gången bekräftat att ordspråket "När fan blir gammal blir han religiös" har fått rejält fäste i mitt liv…
Gomorron!
I morse när jag tittade ut fick jag se ett gäng rådjur utanför farstubron. Det hade tydligen stannat till för ett snabbmöte på morgonkulan. Någon minut senare hade de bestämt sig – de skulle naturligtvis kolla om vi lagt några godsaker i "matlådan" intill fågelautomaterna. Tyvärr hade vi inte ännu hunnit lägga ut våra vissna tulpaner, så de fick anstå till kvällsvarden…
I den grupp på elva rådjur som övervintrat i vår omgivning finns en liten bock som väljer sin egen väg. Ibland följer han troget den gamla ledargeten men återigen är han ensam. Mest varje dag tar han en sväng förbi fågelborden utanför köksfönstret och plockar upp solrosfrön som ramlat ned på marken. Det är inte utan att jag känner en viss samhörighet med denna särling som (liksom jag) inte har så stor koll på The Main Stream.
Senaste kommentarerna