Tvärtemot vad jag föreställt mig gjorde livet "På stället halt" vid pensioneringen i augusti. Däremot rusar tiden desto snabbare. Det är ju fredag nu igen! Jag tycker förra fredagen med slakt och veckohandling var bara för ett par dagar sedan. Och idag upprepas redan samma procedur, matshopping i Bjurholm och sedan slakt.
Egentligen saknar jag inte jobbet med de långa och morgontidiga resorna, men stunderna tillsammans med människor som befinner sig mitt i livet, som har andra erfarenheter, ibland annat kön och framförallt yngre personer har varit det som stimulerat mig till mina hobbies. Ambitionen att hänga med, vara delaktig i samhällslivet och visa sig aktiv och vital har fått sig en knäck och har redan tagit hårt på min vardag.
Livets dagliga transportsträckor upplevs nu som tidsspillan istället för som tidigare en stimulerande och utvecklande resa mot något bättre. Jag funderar på att skriva en planeringskalender, vilket är något som jag tidigare aldrig behövt. Mitt engagemang har gjort att såna tingestar alltid var ett onödigt påhäng, en inbyggd "kalender" har hållit reda på tider, telefonnummer, e-postnummer och deadlines. Och det är här skon klämmer, när engagemanget i form av arbete och umgänge försvann tappade jag även min inbyggda kalender. Således ska jag omgående börja skriva ned deadlines och datum för planerade resor och besök hos gamla bekanta. Jag lovar!
Gomorron!