Etikett: skidor

Spåret

Av , , Bli först att kommentera 3

skidspår_P1070661

Spåren på det smältande snötäcket påminner om senvinterns aktiviteter.

Släng dig i väggen, Amundsen…

Av , , Bli först att kommentera 7

…för jag har också varit på en nog så omtumlande skidfärd. Mitt mål var ett gömsle ca 7 km hemifrån och färdmedlet ett par superlånga Tegsnäsetskidor. Starten skedde igår kväll när jag åkte de 300 första meterna på skör nyskare över hemåkern i nattmörkret. Vid skogsbrynet drabbades jag av det första bakslaget, skogssnön var nämligen fortfarande lös och jag hann inte mer än trycka ned högra skidan i lössnön förrän vänstra bindningens tårem brast av den ökade påfrestningen. Som tur var räckte återstoden av läderremmen till för att skapa nya hål. Men när första hålet var gjort upptäckte jag tyvärr att det gjorts alltför långt in varvid remmen blev för trång. Ett nytt hål "borrades" och nu funkade äntligen bindningen. När jag därefter trampat mig igenom ett par hundra meter ungskog nådde jag äntligen fram till den öppna kraftledningsgatan. Tyvärr visade det sig snabbt att jag nu hamnat ur askan i elden eftersom jag tvingades att fot-om-fot ta mig nedför en brant backe på den ishala skaren. Meningen var att nå det skoterspår som passerar ledningsgatan nedanför backen. Skarsnön höll sådär i spåret men i skogspartier blev det återigen till att trampa lössnö. Vid passagen av nästa backe där snön var lite lösare än på kraftledningen skedde nästa malör. Eftersom denna gamla körväg var beväxt med buskar vidtog ett mödosamt trippande sidledes på samma sätt som på kraftledningens skare. Och gott sa’n, mitt i backen drattade jag på rygg med fullastad ryggsäck, 1,5-kiloskameran (inkl 400 mm-objektiv), övriga objektiv, kamerastativ och sovsäck. I utgångsläget kände jag mig som en uppochnedvänd sköldpadda bortom all räddning! Men hur jag vred och vände på mig kom jag till sist på rätt köl igen och kunde fortsätta. (Ett fenomen som jag lagt märke till på senare tid är att jag alltid faller bakåt när jag ramlar vid skidåkning, trots att jag med åren blivit alltmer framtung.) Förklara det den som kan!
Så till nästa "snedsteg". I samma veva som jag passerade ett dike fastnade ena stavens kringla i en liten gran och lossnade. Gummibussningen som hållit kringlan på plats tog ett rejält skull åtabak och kringlan i sin tur rullade förargligt sakta ned i det flödda diket. Stålstaven i sig var inte mycket att luta sig emot så nu vidtog operation krångla-dit-den-förbannat-trånga-gummiringen-på-staven. Med hjälp av kniv, fasta trädgrenar och den lyckligtvis medförda pannlampan lyckades jag till slut få tillbaka eländet på staven och kunde trampa vidare. Men efter några hundra meters åkning utan att ha passerat något av dessa ideliga myrdiken drog jag tyvärr slutsatsen att jag åkt rejält vilse i mörkret. Under arbetet med staven hade jag tydligen vridit mig runt ett halvvarv och sedan bara följt den riktning skidspetsarna intagit. Det var dock främst läget på månen som förbryllade mig. Jag hade haft månskenet rakt från sidan tidigare men nu hade jag min egen månskugga framför mig! Mobilen GPS kunde visserligen tala om var jag befann mig på kartan men dessvärre inte vilken riktning jag skulle ta för att nå målet. Så det var bara att göra på-stället-helt-om, rikta pannlampan i backen och bakspåra mig själv till det dike där staven gått sönder. Där tog jag ut en ny kurs och efter en stund skymtade jag äntligen gömslet i myrkanten. Nu var jag dyblöt av svett och hade ca två timmars väntetid innan orrarna beräknades ankomma. Det visade sig bli två timmar av konstant tandhackande.
Men när de första spelglada orrtupparna landat tio-femton meter framför gömslets tittglugg kände jag mig (tror jag) minst lika lycklig som Roald Amundsen gjorde när han stampade ned norska flaggan i den antarktiska isen den 14 december 1911 efter väl förrättat värv.

Come on, lets rock it!

Golgatavandring på skidor

Av , , 2 kommentarer 11

Kraftledningsgatan på Lillmyran påminde mig nyss om den Golgatavandring med påföljande korsfästelse Jesus Kristus utsattes för. I mitt fall räckte det med att kabelbindningen på ena skidan gick av vilket fick mig att lämna skogen och uppsöka den släta snön på "gatan". Tack vare detta fick jag en riktig aha-upplevelse såhär inför påsken. Tittar man efter ordentligt ser man dessutom både de tre direktlänkarna till himlen och den tvåfaldiga förankringen i myllan…

My Right Foot – Sämmerfoten!

Av , , Bli först att kommentera 4

Varför är det alltid den ena foten som får stå för all ondska diverse fotbeklädnader kan förorsaka trots att fötterna ytligt sett ser likadana ut? På senare tid har jag mestadels vistats ute och således använt grova skor eller fodrade vinterstövlar när jag åkt skidor och varje gång har det märkligt nog visat sig att det bara är den högra foten som fått lida av elementens påverkan. När jag frusit har den vänstra foten varit varm medan den högra fotens tår rent av domnat bort i kylan. En dag råkade jag använda lite för mjuka stövlar till Tegsnäsarna varvid tåknulorna och lilltårna på fötterna klämdes ihop. När jag åkt några kilometer började smärtan i högerfoten bli påtaglig medan vänster fot var helt opåverkad. Det vore intressant att höra om det är fler som upplever samma sak…