Under senhösten och tidigare i vinter har jag betraktat tågpendlingen mellan Nordmaling och Umeå som en kryddig ingrediens i tillvaron. Som om jag spelat på Lotto två gånger om dagen med liten eller ingen vinstchans. Inte ens Trafikverket har lyckats hålla reda på om Botniabanans turer skulle ställas in eller inte.
Men nu har det funkat nästan prickfritt i flera veckor och det känns underbart. Den kryddighet som tidigare varit ett problem har förvandlats till en av de ingredienser som kompletterar arbetsdagen allra bäst. Den lagom långa bilresan till resecentrat som åtföljs av en halvtimmes ostört lyssnande på mina musikaliska favoriter i hörlurarna har blivit den basingrediens som gjort att det blivit allt lättare för mig att stiga upp varje morgon.
Nej, nu måste jag sluta med skrytandet och ge mig iväg…
Gomorron!