Jag har ibland tagit mig före att promenera korta bitar längs järnvägen. Dessa promenader har dock inte blivit så långa på grund av att jag tvingats ta alltför korta steg. Men nu har något hänt, längden mellan slipersarna känns numera väl anpassade för mina steg. Med åldern har tydligen steglängden avkortats med någon decimeter och därmed anpassats till de villkor som gäller för järnvägspromenader. Däremot har både syn och hörsel tagit stryk av tilltagande ålder så det har såattsäga jämnat ut sig. Att promenera längs järnvägen kommer därför aldrig att bli min Cup of tea och det är också så det ska vara. Alltså back to Square One!
Gomorron!