Jag får för mig att solljuset bara kittlar oss med sin korta dagliga visit såhärårs. Under en timme hinner solljuset både kulminera för att sedan retfullt gömma sig bakom Bergsjöberget.

Så här såg skogsbrynet ut vid elvatiden idag. Vid tolvtiden var det enbart topparna som kunde sola sig i januarisol.

I en glipa mellan de snötyngda granarna bakom lagårn skymtade grantopparna på Lundströms.

Grannfastighetens sommarviste är lika fascinerande och vackert under alla fyra årstider.

Lillstugan vid museet får för första gången i år lite sol på "ryggen".

"Sigfrids gammgårn" försöker blygt gömma sig bakom snötunga träd.

Jag älskar infrusna fönster. (Så länge de sitter på uthus och övergivna hus förstås.)

"Sandber’s huse" och Bergsjöberget lyckas inte klämma fast den undflyende solskivan.

Leduåns utlopp hålls öppet tack vare att Bergsjön sänkts någon decimeter vilket medför att det blir trängre och därmed mer strömt vid utloppet. (Hemsnickrad teori)

Det infrusna lusthuset nere vid sjön nås också av en och annan snål solstråle.