Idag åkte vi gammvägen mellan Hörnefors och Håknäs. När vi passerade infarten till Sörbyns kriminalvårdsanstalt dök plötsligt minnet av 1950-talets bussresor till Nordmaling upp för min inre syn. Oftast åkte man till Umeå om man bodde i Hörnefors och jag minns inte varför vi överhuvudtaget åkte med bussen till Nordmaling. Det första jag tänkte på när vi skulle dit resa dit var passerandet av Sörbyn och Strömsör. Spänningen steg när bussen passerat Västamarken och fortsatte sin slingrande färd genom den tjocka granskogen mot Sörbyn. Skulle det stå någon fånge och vänta på gods vid busshållplatsen idag? Om jag såg någon människa i närheten av hållplatsen eller på åkrarna på sidan av vägen granskade jag denna person väldigt noga. Jag försökte se om fångar såg ut som vi andra eller om de påminde om matinéernas tjuvar och banditer. Jag både fruktade och önskade att någon skulle kliva på bussen i Sörbyn, det kunde ju vara en mördare som rymt… Knappt hade jag hämtat mig från detta trauma innan bussen var i Strömsör. Där låg ett vårdhem för förståndshandikappade. Män och kvinnor i olika åldrar och skepnader vandrade omkring i det parkliknande området runt byggnaderna. Jag tittade också efter Börjesson, han brukade ibland städslas som kusk hos Nordahls häståkeri hemma i Hörnefors och i den rollen var han en klippa. Det var han som plöjde vårt potatisland nere vid ån på vårarna. Men när pappa tyckte att fårorna borde gå tvärs över landet istället för längsefter ån – 
för vattenavrinningens skull – påpekade Börjesson stillsamt: Men då måst’ ja’ ju ner i ån för å sno! Potatislandet låg nämligen bara ett par meter från åkanten. Vem var förståndshandikappad den gången?