Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet. 
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg. 
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!