När vädret plågar oss som det gör i dag kan man förstå varför vi svenskar håller den svenska sommaren som den finaste i hela världen. Visste man inte bättre kunde man tro att det finns en tanke bakom vårt usla vinterväder. För ju sämre denna årstid är desto mer längtar vi efter och älskar vår korta men intensiva sommar. Det kanske t.o.m. är så att det finns ett samband mellan vår längtan och det nästan kompletta samhälle vi skapat åt oss. På sommaren kan vi längta efter den vackra hösten och den påföljande snövita vintern. Och under tunga och mörka vinterdagar sitter vi och drömmer om den ljusa och varma sommaren. Det krävs en hel del uthållighet och kreativitet för att stå ut i ett sådant klimat, egenskaper som inte krävs där de klimatmässiga förhållandena är mer anpassade för mänskligt liv. Ibland går jag in på nätet och kollar huspriser på Madeira, men efter en stunds googlande är jag belåten. Jag skulle aldrig kunna bo där under ett helt år. Att leva i ständig sommar är inget för mig, skulle tro att den sydliga levnadsgränsen för en västerbottning av min sort kolliderar med den nordliga växtgränsen för ek – Dalälven.

Somrig boj.

En skräddare och en vattenloppa.

Skräntärna.