I vårtider öppnar jag varje morgon hallfönstret som vätter mot skogen för att lyssna av morgonens ljudbild. Jag kan för varje dag höra hur våren mognar. I takt med att snön försvinner blottas även den gulsvarta gammfönnan på åkern och om några dagar kan man skymta det gryende gröna som ruvar alldeles under röffset av höstens döda strån. Ljudbilden kompletteras dagligen med nya scenerier; koltrasten spelar nu för fullt, skvaketrastens omisskännliga skrän fyller luften alltmer och gång på gång slår storspoven ut hela sin gingelliknande sång. Men hornugglehannen har tystnat, hoppas han är kvar och har hittat sin efterlängtade moatjé så han slipper fortsätta med hoandet längre och kan börja bygga upp kroppen inför försommarens plikter, att skaffa mat till en barnaskara.
Gomorron!