Man slungar inte en laptop genom rummet

Patrick Krainer skriver på sporten i lördagens VK om hur idrottsutövare brukar straffa sina utrustningar för egna misslyckanden. Det slås och kastas ständigt med redskapen.

Men han konstaterar också att rallyförare och enduroförare fegar ur och istället för att ge sig på bilen eller motorcykeln – de huvudansvariga – kastar värnlösa hjälmar i backen.

Även författare och skribenter har ägnat sig åt liknande utbrott genom århundradena. Och många har på senare år börjat fega ur och bete sig ekonomiskt, småtrist rationellt mitt i ilskan.

Författare har traditionellt i vrede rivit sönder fullskrivna pappersark, knöglat ihop bitarna och slängt dem i papperskorgen (i bästa fall) eller rakt in i elden (om formuleringarna måste utplånas omedelbart och för alltid).

En och annan knäckt fjäderpenna eller en och annan bläckfläck på väggen har säkert föregått dikter och romaner som vi i dag kallar mästerverk. Och vilken student har inte brutit itu en blyertspenna sent på natten dagen innan inlämning av någon plågsam hemtenta.

Men i dag, när alla har tillgång till dator och pennor tyder på en udda läggning, hur ser det ut då? Det är hjälmfenomenet som råder.

Vem lyfter upp en laptop och slungar genom rummet eller häver en platt bildskärm in i väggen?
Har man externt tangentbord och är väldigt frustrerad kanske en kopp hett kaffe ned över bokstäverna kan vara ett lite dyrare alternativ. Men jag misstänker att det fortfarande är sönderrivna, ihopknöglade papper som gäller för de flesta av oss.

Snacka om att straffa den billigaste budbäraren.

Och hur gör man som bloggare, när det man skriver inte ens kommer ut på papper? Om man har tryckt på sändknappen för något riktigt dumt inlägg, kanske i bristande koncentration en söndag eftermiddag när man borde ha ägnat sig åt annat – när det står där på skärmen att läsa som ett monument över den egna omdömeslösheten: hur ska man hantera krisen?

Jag funderar på att vrida av huvudströmbrytaren.