Debatten om Botniabanan

Debatten om Botniabanan och de rättsliga överklagandena rymmer två huvudaspekter som måste hållas åtskiljda:

– den demokratiska rätten att överklaga, människors rätt att ha invändningar mot fattade politiska beslut utan att jagas, förtalas eller hotas verbalt av otåliga makthavare och nödvändigheten av att följa gällande lagstiftning.

– miljölagstiftningen och miljöbalken som infördes 1999, och kraven sedan dess på ett snabbare och mer effektivt sätt att hantera miljöprövningsärenden, utan att miljömålen för den skull behöver mildras.

Den enda demokratiskt rimliga hållningen är att acceptera gällande lagstiftning även i samband med Botniabanan trots stora förseningar.
Rättstaten prövas i just sådana krångliga ögonblick, inte när allt flyter på problemlöst. Man kan inte ha grundläggande principer bara när det är billigt och bekvämt, man kan inte sälja ut dem i populistiska sifferlekar om vad avskaffad demokrati skulle betyda för priset på bussbiljetter.
Makthavarnas demokratisyn provas när något går dem emot, inte när alla bugar och bockar.

Sedan är det en också en rimlig slutsats att dra efter turerna kring Botniabanan att vissa delar av miljölagstiftningen måste ses över och förändras utifrån de diskussioner som redan förts under en längre tid för att öka tempot i hanteringen av liknande ärenden i framtiden.
Redan under förra mandatperioden beslutades om sådana justeringar av miljölagstiftningen för ökad effektivitet.

Det är viktigt att skilja mellan nödvändigheten av att följa gällande miljölagstiftning och viljan att för framtiden förändra delar av den.