Sveriges tio bästa statsministrar

Jag brukar plåga vänner och bekanta med rankinglistor över det mesta i livet, företrädesvis dock över politiska företeelser.

Här kommer därför även i detta forum listan som ingen önskat, men möjligen några fruktat: min personliga ranking över Sveriges tio bästa statsministrar genom tiderna.

Den har inga ambitioner att vara objektiv, vetenskaplig eller byggd på mätbara kriterier, utan är helt subjektiv med spontana motiveringar i skrivandets stund – listan över vilka svenska statsministrar jag personligen gillar bäst eller i vissa fall tycker har uträttat mest. De fyra första får lite mer utförliga kommentarer, de därefter lite kortare.

Mina tio favoriter bland Sveriges statsministrar:

1. Hjalmar Branting (1860-1925), socialdemokrat: stor demokrat och kulturliberal som hade ett ledigare, mer avspänt sätt än sin slutne, moralistiske ungdomsvän Karl Staaff, och delvis därför kunde leva och verka ett decennium längre i politiken. Höll socialdemokratin på glasklar demokratisk och reformistisk linje även till konsekvensen av partisplittring. Lysande journalist, övertygad internationalist och fredspristagare.

2. Karl Staaff (1860-1915), liberal: modig och principfast demokrat som få med en kompetens, arbetskapacitet och förmåga att övertyga i debatter som gjorde honom till den svenska politikens medelpunkt och drivkraft under ett antal dramatiska år. Röjde i kamp mot kungamakten vägen för svensk demokrati, vilket gjorde honom mer förtalad, förföljd och bespottad av reaktionära krafter än någon annan svensk statsminister.

3. Louis De Geer (1818-1896), liberal: drivande bakom den viktiga liberaliseringen av det svenska samhället och näringslivet från mitten av 1800-talet och framåt. Under hans tid genomfördes eller föreslogs en rad epokgörande reformer. Han var med om att lägga ned ståndsriksdagen och införa tvåkammarriksdagen, införa religionsfrihet, göra ogifta kvinnor myndiga, införa en ny strafflag och nya kommunallagar och avskaffa passtvånget. Dessutom ville han avskaffa dödsstraffet.

4. Carl-Gustaf Ekman (1872-1945), frisinnad/liberal: kanske den mest överraskande på listan, men jag gillar C-G Ekman. Dels var han den första svenska statsminister med bakgrund i arbetarklassen, dels var han en mästerlig parlamentariker som lyckades leda ett antal så kallade vågmästarregeringar till viktiga reformer trots att han hela tiden tvingades söka stöd på olika håll i riksdagen. En av Sveriges mest underskattade politiker – delvis därför att han var impopulär hos inflytelserika stadsliberaler som retade sig på hans nykterhetskamp och frisinne, dels därför att hans avgång tvingades fram av en affär med partibidrag i samband med Kreuger-kraschen. Som senare politiker efter honom, exempelvis Mona Sahlin, var det egentligen inte att han gjort något graverande som fällde honom, utan motstridiga besked, misstänkliggöranden och rubrikerna i sig.

5. Tage Erlander (1901-1985), socialdemokrat: sympatisk reformist bakom en del socialistisk retorik som lyckades behålla regeringsmakten en herrans massa år trots att Bertil Ohlin var oppositionsledare. Det är ingen dålig merit.

6. Per-Albin Hansson (1885-1946), socialdemokrat: en pragmatiker, omdömesgill reformist och samförståndsman som fortsatte på Hjalmar Brantings måttfulla linje, ofta i konflikt med radikalare krafter inom sitt eget parti. Fläckad dock av Sveriges agerande under andra världskrigets första år.

7. Carl Bildt (1949-), moderat: ledde en regering som trots att den tog över en extremt misskött ekonomi ändå initierade en rad viktiga liberaliseringsreformer och socialpolitiska förändringar som stärkte den svenska tillväxten på sikt, ökade jämlikheten i familjepolitiken, stärkte de funktionshindrades rättigheter och banade vägen för svenskt EU-medlemskap för att ta några exempel.

8. Nils Eden (1871-1945), liberal: statsminister för en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater vid den svenska demokratins slutliga genombrott.

9. Robert Themptander (1844-1897), liberal: principfast frihandelsförespråkare i en tid av högljudda tullförespråkare.

10. Olof Palme (1927-1986)/Thorbjörn Fälldin (1926-): de får dela tiondeplatsen. Som teatervetare är jag väldigt svag för Olof Palmes retorik och politiska personlighet, den ökade skärpan i debatten – man behöver bara höra hans röst på tv eller radio för att stanna upp och lyssna. Torbjörn Fälldin var statsminister för den första icke-socialdemokratiska regeringen på decennier och är i många avseenden en alltför underskattad politiker.