Debatten om Botniabanan

Av , , Bli först att kommentera 0

Debatten om Botniabanan och de rättsliga överklagandena rymmer två huvudaspekter som måste hållas åtskiljda:

– den demokratiska rätten att överklaga, människors rätt att ha invändningar mot fattade politiska beslut utan att jagas, förtalas eller hotas verbalt av otåliga makthavare och nödvändigheten av att följa gällande lagstiftning.

– miljölagstiftningen och miljöbalken som infördes 1999, och kraven sedan dess på ett snabbare och mer effektivt sätt att hantera miljöprövningsärenden, utan att miljömålen för den skull behöver mildras.

Den enda demokratiskt rimliga hållningen är att acceptera gällande lagstiftning även i samband med Botniabanan trots stora förseningar.
Rättstaten prövas i just sådana krångliga ögonblick, inte när allt flyter på problemlöst. Man kan inte ha grundläggande principer bara när det är billigt och bekvämt, man kan inte sälja ut dem i populistiska sifferlekar om vad avskaffad demokrati skulle betyda för priset på bussbiljetter.
Makthavarnas demokratisyn provas när något går dem emot, inte när alla bugar och bockar.

Sedan är det en också en rimlig slutsats att dra efter turerna kring Botniabanan att vissa delar av miljölagstiftningen måste ses över och förändras utifrån de diskussioner som redan förts under en längre tid för att öka tempot i hanteringen av liknande ärenden i framtiden.
Redan under förra mandatperioden beslutades om sådana justeringar av miljölagstiftningen för ökad effektivitet.

Det är viktigt att skilja mellan nödvändigheten av att följa gällande miljölagstiftning och viljan att för framtiden förändra delar av den.

Ledamöter på språng

Av , , Bli först att kommentera 0

Som vi sett av hans blogg i dag är kommmunalrådet i Thailand på semester. Möjligen är det en orsak till att dagens kommunfullmäktige i Umeå har en ganska tunn dagordning. Men det betyder inte att radiosändningen från sammanträdet saknar roliga inslag.

Alldeles nyss, när en interpellation från alliansen om hur kommunledningen vill utnyttja regeringens satsning på vård och omsorg för äldre skulle debatteras, saknades inte bara Britt-Marie Lövgren (fp) som skulle ställa frågan, utan också Eva Andersson (s) som skulle svara på den.

Ordföranden med hög stämma: "Var är Britt-Marie Lövgren?"
Socialdemokraternas inhoppare i Eva Anderssons frånvaro strax därefter: "Jag har sprungit omkring och letat efter Eva."

Tydligen höll Britt-Marie Lövgren och Eva Andersson ett eget, tillfälligt sammanträde i annat ärende just när frågan skulle behandlas. Efter några minuter var de tillbaka i matchen.

Men varför springa omkring och leta? Det är väl bara att skicka sms efter dem? Eller råder mobilförbud under fullmäktige?

Det är förresten lustigt att höra hur svårt hur vänstermajoriteten i fullmäktige har att hitta några skäl att tvångsmässigt kritisera regeringens satsning på de äldre.

I själva verket låter det som om de flesta inser att den är ganska bra och borde kunna vinna prestigelösning uppslutning över partigränserna för konkreta åtgärder.

Bara ja-sägare kring Holmlund?

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommunalrådet Lennart Holmlund skriver på sin blogg om debatten kring Botniabanan och överklagandena:

’Till mig personligen har jag bara fått en enda liten negativ reaktion och det var från VK:s ledarsida.’

Lennart Holmlund bör nog fundera över vad det säger om hans omgivning och debattklimatet i Umeå.

Det finns alltså bara ja-sägare kring stadens mäktigaste man? Ingen enda som vågar yttra kritik?

Jag har fått många reaktioner från människor kritiska mot Lennart Holmlunds demokratisyn, så Lennart Holmlund har en felaktig bild av opinionen.

Men i det debattklimat som råder och den otidsenliga lansering av Lennart Holmlund som häftig, folklig storpamp som präglar Umeå är det inte så lätt att vara oppositionell.

Lennart Holmlund borde inte vara så belåten över det.

När Umeå brann ner, förändrades och förblev sig likt

Av , , Bli först att kommentera 0

Sent omsider försöker jag att sätta mig in bättre i Umeås tidigare historia. Till min hjälp de senaste dagarna har jag tagit vad jag förmodar är standardverket: "Umeå stads historia 1888-1972".

Skalar man bort lite kungafjäsk, vänjer sig vid äldre politisk terminologi och gillar den epoken i svensk historia är det, så långt jag hunnit i den åtminstone, en analytisk, fint skriven och skickligt berättad bok i en genre som ofta annars brukar landa i antingen det pompösa eller det knastertorra.

Det är slående hur branden 1888 verkar kunna beskrivas som en brytpunkt i Umeås utveckling. Inte bara genom den helt nya stadsplanering och arkitektoniska gestaltning som blev följden, utan också anseendemässigt, ekonomiskt och politiskt.

En snabb sammanfattning av utvecklingen decennierna kring branden:

– Umeås lågskattetradition ersattes av ett högre och mer pragmatiskt skatteuttag.
– Snåljåparnas Umeå blev lån- och risktagarnas Umeå.
– Handelsstaden Umeå blev tjänstemanna- och förvaltningsstaden Umeå.
– De gamla sjöfartsbaserade handelshusen ersattes av modernare företagsamhet, dock utan att näringarna blev något som utmärkte Umeå i konkurrensen med andra städer.
– De dåliga förbindelsernas Umeå blev de åtminstone något bättre förbindelsernas Umeå.
– Och självförtroendet, benägenheten att ta för sig när det gällde offentliga etableringar och investeringar i kamp med övriga Norrland och landet, ökade väsentligt.

Några saker verkar dock vara konstanter i Umeås stadsliv: bråken kring alla nyinvesteringar och nybyggnationer, med överklaganden, uppretade stadsstyrelser, uppretade medborgare och långa förseningar.
Vid återuppbyggnaden av staden direkt efter branden, vid järnvägens dragning till och genom Umeå från stambanestationen i Vännäs, vid försöken att muddra upp älven och lösa hamnfrågan – ständiga bråk och juridiska tvister.

Stadsplanering, skattefrågor, handelsbekymmer, strider kring infrastrukturprojekt, kamp om prestigeprojekt med andra städer i landet – känns det igen?

Man slungar inte en laptop genom rummet

Av , , Bli först att kommentera 0

Patrick Krainer skriver på sporten i lördagens VK om hur idrottsutövare brukar straffa sina utrustningar för egna misslyckanden. Det slås och kastas ständigt med redskapen.

Men han konstaterar också att rallyförare och enduroförare fegar ur och istället för att ge sig på bilen eller motorcykeln – de huvudansvariga – kastar värnlösa hjälmar i backen.

Även författare och skribenter har ägnat sig åt liknande utbrott genom århundradena. Och många har på senare år börjat fega ur och bete sig ekonomiskt, småtrist rationellt mitt i ilskan.

Författare har traditionellt i vrede rivit sönder fullskrivna pappersark, knöglat ihop bitarna och slängt dem i papperskorgen (i bästa fall) eller rakt in i elden (om formuleringarna måste utplånas omedelbart och för alltid).

En och annan knäckt fjäderpenna eller en och annan bläckfläck på väggen har säkert föregått dikter och romaner som vi i dag kallar mästerverk. Och vilken student har inte brutit itu en blyertspenna sent på natten dagen innan inlämning av någon plågsam hemtenta.

Men i dag, när alla har tillgång till dator och pennor tyder på en udda läggning, hur ser det ut då? Det är hjälmfenomenet som råder.

Vem lyfter upp en laptop och slungar genom rummet eller häver en platt bildskärm in i väggen?
Har man externt tangentbord och är väldigt frustrerad kanske en kopp hett kaffe ned över bokstäverna kan vara ett lite dyrare alternativ. Men jag misstänker att det fortfarande är sönderrivna, ihopknöglade papper som gäller för de flesta av oss.

Snacka om att straffa den billigaste budbäraren.

Och hur gör man som bloggare, när det man skriver inte ens kommer ut på papper? Om man har tryckt på sändknappen för något riktigt dumt inlägg, kanske i bristande koncentration en söndag eftermiddag när man borde ha ägnat sig åt annat – när det står där på skärmen att läsa som ett monument över den egna omdömeslösheten: hur ska man hantera krisen?

Jag funderar på att vrida av huvudströmbrytaren.

Förhoppningsvis ett lärorikt besök

Av , , Bli först att kommentera 0

Anders Ågren (m) meddelar på sin blogg här på vk.se att kulturministern kommer till Umeå 28 mars, och då bland annat ska uppvaktas av en delegation med representanter för Norrlandsoperan och dess ägare.

Förhoppningsvis tar Lena Adelsohn Liljeroth vid sitt besök intryck av kritiken mot regeringens beslut, men också av vittnesmålen om hur skattereglerna på kulturområdet slår hårdare mot institutioner som ligger långt från de största städerna.

Uppvakta kulturministern om Norrlandsoperan

Av , , Bli först att kommentera 0

Den illa hanterade frågan om kulturinstitutionernas momspengar, som bland annat drabbat Norrlandsoperan med ett par miljoner minus för 2007, fortsätter att väcka debatt.

Regeringens beslut att ta tillbaka pengarna i form av sänkta anslag har, som jag bloggat om tidigare och som VK skrivit om på nyhetsplats, kallats "oskäligt" av Kulturrådet på grund av den slumpmässighet med vilken den drabbar vissa institutioner hårdare än andra.

På sin blogg här på vk.se föreslog i dag Britt-Marie Lövgren (fp) att politiker från Västerbotten ska gå ihop över partigränserna för att kräva en förändring, exempelvis genom en uppvaktning av kulturministern – som ju besökte Norrlandsoperan under valrörelsen tillsammans med allianskollegor.

Det vore bra om politikerna i Västerbotten kan tala sig samman om en sådan insats. I den här frågan handlar det om ett klassiskt exempel på när en Stockholms-fixering i kulturpolitiken måste brytas och de tuffare villkoren för institutioner på långt avstånd från storstadsregionerna uppmärksammas.

Det budskapet bör förmedlas till riksdag och regering av en bred samling politiska representanter för Västerbotten.

Skandalös dom

Av , , Bli först att kommentera 0

Kareem Amer, en egyptisk bloggare som stått åtalad för att ha förolämpat islam och presidenten Hosni Mubarak dömdes i veckan till fyra års fängelse.

Han fick tre år för det han skrivit om religion och ett år för det han skrivit om den politiska makten.

Det är en skandalös dom som säger en hel del om situationen i Egypten. Kareems öde måste uppmärksammas även framöver. Omvärlden bör protestera mot domen.
Det är också en påminnelse om att kampen för yttrandefrihet aldrig får upphöra.

Storuman, Tärnaby och namnfrågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Förslaget att Storumans kommun ska byta namn till Storuman-Tärnaby är väl ingen principiell fråga, utan mer en praktisk och känslomässig fråga att avgöra för de som bor i Storuman.

Men jag kan vittna om att är man inte uppvuxen i Västerbotten tar det en stund innan man fattar att Tärnaby hör till Storuman. Och när man besöker exempelvis Storuman är det märkbart att klyftan mellan orterna kan vara ganska påtaglig ibland.

Ett namnbyte skulle alltså kunna klargöra bättre för omvärlden, och kanske även för kommunen själv i vissa lägen, vad Storumans kommun rymmer i form av tillgångar, näringar, turism och traditioner med bredare möjligheter till utåtriktad marknadsföring.

Men å andra sidan: känns det för en majoritet i Storuman och Tärnaby känslomässigt fel så är det förstås bättre att inte driva igenom en namnförändring.

Lagrådets syn på rättssäkerhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder gjorde en tänkvärd iakttagelse på sin blogg häromdagen (www.svd.se/ledare) angående Lagrådets sätt att sila mygg och svälja kameler.

Det handlade om vad som egentligen hotar rättssäkerheten mest – beslagtagna mobiltelefoner i skolan eller en stat som avlyssnar hela sin befolkning? När regeringen vill ge lärare rätt att ta ifrån elever som stör undervisningen deras mobiltelefoner så menar Lagrådet, säkert inte utan anledning i detaljer, att förslaget måste skrivas om för att inte rättsäkerheten ska hotas.
Men när storebror försvarsminister Mikael Odenberg vill ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna hela svenska folket – alla telefonsamtal, alla sms och alla mejl till och från utlandet – då gör man i princip tummen upp och lämnar klartecken.

"Ska man skratta eller gråta", frågar PJ Anders Linder med rätta.

Lagrådet verkar ha lite svårt med proportionerna.